Följ oss

Blogg

Meet The World: När det inte längre handlar om fotboll

Publicerad

den

En av mina favoritgrejer med Gothia Cup är när företag, organisationer och andra eldsjälar lägger resurser i form av tid, engagemang och pengar för att så många som möjligt ska få chansen att delta. I år har bland annat företaget Football Addicts, grundarna till Forza-appen, sett till så att Kambodja för första gången någonsin har ett lag med i Gothia Cup. Ett lag med helt andra förutsättningar än många andra i turneringen, men med samma glädje och kärlek till fotbollen.

I år finns dessutom 24 lag, från alla tänkbara hörn i världen, i SKF:s projekt Meet The World. Ett helt fantastiskt projekt, där ungdomar som kanske inte hade haft möjlighet att komma till Göteborg om de inte fått hjälp med pengar och administrativa saker. Jag fick en pratstund med projektledaren Julia Persdotter som berättade om projektet och varför det betyder så mycket för Gothia Cups huvudsponsor SKF.

Hur började allt?
– När vi skulle fira vårt hundraårsjubileum, 2007, ville man hitta ett sätt att fira med alla typer av målgrupper. Både med kunder och distributörer, men också ett sätt att fira med ungdomar. Vårt huvudkontor är i Göteborg, men alla aktiviteter och allt vi gör i partnerskap vill vi ha så global spridning på som möjligt. Då var Gothia ett naturligt val, de är globala precis som vi. Man ville hitta en aktivitet med barn och ungdomar, och det fanns säkerligen ett fotbollsintresse hos initiativtagarna. Sedan såg man att Gothias värderingar och SKF:s värderingar gick hand i hand.

På hösten varje år får alla SKF-kontor i världen frågan om de är intresserade av att hålla en Meet The World-turnering. I år var det 25 länder som svarade ja, vilket är det största antalet hittills. SKF-kontoren sköter sedan de lokala turneringarna, där vinnarlaget får en plats i Gothia Cup och möjligheten att åka till Sverige.
– Länderna väljer själva vilken ålder de har på turneringen. Vi pushar allt vi kan för att det ska vara samma spridning mellan kill- och tjejlag som Gothia har. Men ålder bestämmer länderna själva. Mexico kör till exempel alltid pojkar 12, Indonesien har alltid 14-15-åringar medan vissa andra växlar mellan åldersgrupperna. Det är bra med en spridning, så att det inte kommer 25 lag med 18-åringar, säger Julia.

Läs också: Ungdomsfotboll.se + Newbody = Sant

SKF vill också att lagen som deltar i turneringen ska vara såna lag som inte hade haft möjlighet att åka till Gothia Cup ändå, så proffsklubbar deltar exempelvis inte i turneringarna. I år var det alltså 25 lag anmälda, men bara 24 kunde komma.
– Ghana fick inte visum. Så himla synd. Men det beskriver också vilket hårt jobb som görs ute runt turneringarna, av de lokala projektledarna. De får börja med födelsebevis, hitta målsman till barnen, sedan skaffa pass och sedan påbörja processen för visum. Och ibland tar tiden slut, berättar Julia med en lätt sorgsenhet i rösten.

Hur upplever du att responsen är från partners, eller folk som ni pratar med i er vardag?
– Verkligen fantastisk. Det här är en stolthet för så många på SKF. Det har hållit på så länge, det är ett så kontinuerligt åtagande.

Vilken resons får ni från ungdomarna och ledarna som kommer hit?
– Det är ju nästan så att man känner dåligt samvete, det är ju inte jag som gjort detta för dem. Men de är så glada. De vill berätta hur fantastiskt Sverige är. Vårt zambiska lag fick ingen bra flight till Göteborg, de fick landa i Stockholm och ta bussen hit. Och vi tycker ju att det är en lång bussresa, men så kommer dom hit och är överlyckliga för att de fick åka igenom hela Sverige och se de fina landskapen.

Efter en match på Heden träffade jag 14-åringen Venicius Augusto dos Santos Tomaz, från det brasilianska Meet The World-laget. Han var i ett litet lyckorus efter att ha gjort mål mot ÖIS, i en match som slutade lika. Jag frågade honom om hans tid i Gothia Cup i år, och med en tolks hjälp kunde jag också fråga om vad han tycker om Meet The World-projektet.
– Detta är en fantastisk upplevelse, framför allt för ungdomar som kanske inte har lika mycket pengar som många andra. Göteborg är en jättefin stad och det är häftigt att möta lag från så många olika länder.

Vad är det bästa med Gothia Cup?
– Att träffa alla nya människor. Och att få spela fotboll, såklart.

Läs också: Blogg: Våga statuera exempel mot rasism!

Åter till Julia. Jag frågar henne om vad som är det absolut bästa med Meet The World-arbetet.
– Det som berör en mest är på lördagen och söndagen då lagen börjar komma in. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på det. Alla har jobbat så hårt. Och nu är det inte bara laglistor med namn, utan nu är det riktiga människor man har framför sig. Det är ju fantastiskt. Och hela stan är helt bubblig.
– Men även mot slutet av veckan när några har åkt ut, men lagen börjar följa varandra. Hela skolan åker och tittar på matcher tillsammans.

Mot slutet av pratstunden med Julia berättar jag för henne om hur min systers lag knöt fina kontakter med ett zambiskt flicklag för några år sedan, och hur hur det svenska laget tog med de zambiska tjejerna till stranden. Vissa av dem hade aldrig doppat tårna i havet. Mitt hjärta bultar lite extra när jag tänker tillbaka på hur jag såg de båda lagen, med så olika bakgrund, kultur och vardag, sjöng och dansade tillsammans i en ring utanför skolan där det zambiska laget bodde. Julia ler mot mig. Sedan säger hon:
– Det är de där grejerna som gör Gothia så fint. När det egentligen inte handlar om fotboll längre.

Lär också: BLOGG: ”Det finns inga krig, inga orättvisor, inget hat och ingen oro. Det är bara vi och kärleken.”

//Kajsa Kalméus

 

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Blogg

BLOGG: 5,5% av idrottens unga utsätts för sexuella övergrepp – ”Dags att vakna!”

Publicerad

den

Igår var jag på plats när Bris hade nätverksträff på Svenska Mässan. Ett par hundra personer hade kommit för att lyssna och delta i dialoger. Det var flera olika ämnen som diskuterades men det som jag fastnade för mest var när Generalsekreterare Magnus Jägerskog presenterade en rapport kring sexuella övergrepp inom idrotten.

Vi kan väl säga så här. VI. VUXNA. BRISTER.

Magnus berättade att cirka 5,5% av barn och ungdomar i Sveriges föreningar blir utsatta för sexuella övergrepp. Och i rapportens slutsats står det att idrotten i Sverige brister i att sätta tryggheten först, så som barnkonventionen säger.

Men det som gjorde starkast avtryck på mig, som faktiskt fick mig illamående, var alla anonyma citat som finns utspridda i rapporten och som jag läste när jag bläddrade igenom.

”Min tränare och jag har en väldigt speciell relation då jag ser upp väldigt mycket till honom. Han har stöttat mig otroligt mycket. Grejen är att han liksom rör vid mig när han ger mig en kram. Vi har absolut inte någon intim relation. Han är supersnäll och absolut ingen pedofil men det känns ändå fel att han gör så.”

”Mamma är involverad i min sport men fattar inte att det som händer, att min tränare står och kollar när vi byter om, är ett stort problem för mig. Hon håller mer på tränaren.”

”Jag kan inte låta bli att hata mig själv för att jag låter honom. Alltså jag borde väl kunna säga nej? Kan man ens säga nej?”

”Jag kan inte berätta. Jag vill inte att de ska tycka att jag är dålig.”

”Det svåra med att berätta vad min tränare gör är att pappa tycker det är så bra att jag har en egen tränare som lägger så mycket tid. En sån är svår att hitta.”

”Min tränare undersöker mig konstigt och har sex med mig fast jag egentligen inte vill. Men han kanske inte vet att jag egentligen inte vill? Jag menar han är ju inte våldsam och slår mig inte.”

Bara att skriva dessa ord gör mig tårögd och klumpen i magen är stor som kosmos. Vi vuxna brister! Det är vi som ska göra att de känner sig trygga och får möjlighet att växa men vi brister! Och det gör mig så arg. Jag önskar att den dialog som kommit upp till ytan, mycket tack vare att den forna höjdhopparen Patrik Sjöberg vågade berätta om sina övergrepp, gör att varenda mamma, pappa, storasyster, storebror, ledare, tränare, materialare öppnar ögonen och vågar agera. Det är enda sättet att få bördan att lätta från barnens axlar.

Kära läsare. Jag vet att ni är många unga som läser på Ungdomsfotboll.se. Och jag förstår om några av er tycker det känns obekvämt att läsa såna här saker. Men snälla, jag ber er. Känner ni igen er det minsta i något av detta – säg något! Prata med någon! En kompis, en lärare, ett syskon, en vuxen ni litar på. Eller ring till Bris. Och glöm inte – det är aldrig ert fel!

Telefonnummer till Bris 116 111 (Öppet varje dag klockan 14-21)

Chatta med Bris (Öppet varje dag klockan 14-21)

Och till alla er vuxna som läser. Alla ni föräldrar och aktiva inom föreningslivet. Det är dags att vakna. Inget mer ”det händer inte i vår förening”. Inget mer ”min dotter/son skulle absolut kunna berätta om det hände, men hennes tränare är så snäll så det finns garanterat inget att berätta”. Inget mer ”vi hade inga förebyggande handlingsplaner, men nu när ett övergrepp kommit upp till ytan har vi tagit fram det”. Inget mer. Vi måste ta ansvar nu. Det är våra barns hälsa och framtid det handlar om. Öppna ögonen!

Tack för att ni läser.

/Kajsa Kalméus

@kajsakex

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Läs hela inlägget

Blogg

BLOGG: Vågar vi hoppas på att framtiden är ljus?

Publicerad

den

Vi läser med allt för jämna mellanrum i tidningar och på nätet om domare som behandlas illa, spelare som får skällsord kastade över sig av motståndarföräldrar och ledare som inte kan kontrollera sina frustrationer. Tårar, uppgivenhet, ilska. Ibland undrar man vad fasen vi håller på med egentligen.

Men det vi inom mediayrket (jag inkluderad) är utbildade i är att lyfta fram nyheter som kan väcka känslor, skapa debatt och – helt ärligt – locka till klick. Och det betyder att vi måste skriva om saker som sticker ut, som hör till ovanligheterna. Dessa händelser är ofta – tyvärr – tråkiga skandaler. De positiva, eller bara vardagliga sakerna, får ofta kliva undan. Kvar blir bara en dyster verklighet och bitter eftersmak av hur samhället uppenbarligen ser ut.

Därför blir jag glad när jag läser resultatet av den undersökning som SJ och Svenska Fotbollförbundets initiativ Fotbollsföräldrar gjort. I undersökningen har man frågat 301 ledare, tränare och föräldrar om deras upplevelser kring barn- och ungdomsfotbollen. Man har som mål att ta reda på hur livet är för fotbollsföräldrar och ledare på och runt planen, samt samla in tips och erfarenheter som kan inspirera till att skapa en ännu mer meningsfull tillvaro.

Läs också: Möt Stiftelsen Dunross – ”Vi sponsrar ingenting. Vi stödjer.”

Det första vi får lära oss i undersökningen är svaren på den stora och viktiga frågan ”Vad är viktigast att lära ut?” Här har majoriteten av både ledare, föräldrar och tränare svarat Fair Play och bra uppförande. BRA! So far so good. På andra och tredje plats kommer Sammanhållning och stämning i laget samt Delaktighet och engagemang. Tillsammans bildar dessa tre punkter allt vad ungdomsidrott ska handla om i första hand, enligt mig. En plats för tillhörighet, glädje och personlig utveckling. De flesta föräldrar och ledare i denna undersökning har fattat grejen.

Vi får också lära oss att Att se barnens glädje är den viktigaste drivkraften för tränare och ledare och att de flesta föräldrar tycker Det är viktigt att barnen får spela lika mycket, framför allt i de yngre åldrarna. Dessutom läser vi att tränare och ledare i de allra flesta fall upplever föräldrarnas engagemang som positivt. Bara tolv procent upplever föräldrarnas engagemang som negativt.

Urklipp ur undersökningen gjord av SJ och SvFF. (Källa: Fotbollsföräldrar.se)

Det finns med andra ord en hel del saker som vi faktiskt gör rätt, som vi gör bra, i våra idrottsföreningar runtom i landet. Värderingarna är ofta på plats och många verkar trivas och må bra. SKÖNT. Med det sagt så vet vi att det finns rötägg, på alla möjliga positioner. Men jag blir varm av att se dessa positiva tankar, det är krafter stora nog att utveckla rötäggen eller sätta dem på plats där det behövs. Den majoritet av föräldrar och ledare som tycker att Fair Play är viktigt måste väl vara starkare än de enstaka galningar som står och skriker skällsord vid sidlinjen? Kan vi kanske våga hoppas på att framtiden är ljus?

Brasklapp nummer 1: Vi ska inte sluta rapportera när det händer tråkigheter. Vi måste fortsätta belysa orättvisor i samhället, framför allt när det handlar om de generationer som ska bära världen på sina axlar. Men med positiva nyheter, som stora delar i denna rapport, kan vi förhoppningsvis se till att de tråkiga nyheterna blir färre och till slut inte behöver skrivas.

Brasklapp nummer 2: Detta är bara en undersökning. Det är bara tankar och åsikter som sökt sig ut genom en skrivande hand, ner på ett papper. Det som betyder något på riktigt är det som görs, inte det som tycks.

Läs också: Supersöndag med FIFA-domaren Bojan Pandzic – ”Många fler positiva sidor än man tror”

Nu är det visserligen bara 301 personer som svarat på frågorna, men om vi ponerar att de faktiskt är ett urval som speglar resten av alla föräldrar och ledare finns det ändå anledning att drömma om en ljusare framtid. En framtid där rasistiska påhopp, oschysst beteende och orimliga utfall på och vid sidan av planen blir färre. En framtid där föräldrar, ledare,spelare och domare alla delar ut och får den respekt de förtjänar. En framtid där alla förstår vad som egentligen är viktigt.

Tack för att ni läser.

/Kajsa Kalméus
@kajsakex

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Läs hela inlägget

Blogg

BLOGG: En hyllning till klubbarna som fattat vad allt handlar om

Publicerad

den

Jag träffade Jan Juhlin och Leif Nilsson för ett tag sedan, två av personerna bakom ett av ungdomsidrottens – i min mening – viktigaste verksamheter. Stiftelsen Dunross & Co.

Jag ska villigt erkänna att jag inte visste mycket om dem innan jag började skriva för Ungdomsfotboll.se. När Rudy nämnde deras namn och klappade sig på magen för att visa var märket sitter kände jag inte riktigt att jag hade koll. Men när jag fick reda på vilka Stiftelsen Dunross var och vad de stod för blev jag oerhört nyfiken. Den nyfikenheten mynnade ut i denna långa intervju med Jan och Leif, en intervju publicerades i söndag.

Sponsorer och samarbetspartners finns det gott om i idrottsvärlden, men hur många är det som egentligen ställer utförliga och konkreta motkrav på den förening man stöttar? Det måste var väldigt lätt – och skönt – att sätta sin logga på men matchtröja och sedan kunna visa för sina affärskunder att man stöttar barnidrotten, och skicka ut en fin pressrelease när man knyter till sig en ny klubb. Och klubbarna är såklart tacksamma, pengar finns det inget överflöd av i de lokala organisationerna. Men hur ofta stannar det där egentligen? Ett tack från klubben, en klapp på bröstet hos sponsorn? Väldigt ofta, tror jag.

Läs också: Bris bjuder in till nätverksträff – Sexuella övergrepp inom idrotten

Stiftelsen Dunross nöjer sig inte med det. De har en vision att om de ska stötta med ekonomiska medel så måste klubben ”pay it forward”. Det handlar inte om att föreningen ska ge något tillbaka till Dunross i form av marknadsföring, aktiviteter eller annat. Nej det handlar helt enkelt om att de ska arbeta aktivt för att samhället ska bli en bättre plats för barn och ungdomar. Det är det övergripande kravet som Stiftelsen Dunross ställer på sina föreningar. Och det stannar inte vid kravet, de följer upp sina samarbetsföreningar kontinuerligt vilket bidrar till en noggrannhet och en arbetsvilja hos klubbarna.

I en värld där vi har nazister spatserande på gatorna, där civila människor blir kallblodigt mördade på konserter och där rasism kommer längre och längre in i samhällets ledande organ måste vi vara noga med att lyfta såna verksamheter som jobbar aktivt för att motarbeta orättvisor och utanförskap. De verksamheter som låter alla röster bli hörda, som ser det viktiga i att varje individ känner sig sedd. Det räcker inte att skänka pengar för att stilla ett samvete. Vi är förbi det där. Vi måste göra mer. Jag. Du. Alla.

Läs också: Våga statuera exempel mot rasism!

Stiftelsen Dunross ger förutsättningar för individer i föreningar och klubbar att göra mer och både Jan och Leif var noga med att de inte var några hjältar, de är inte de som ska hyllas. Det är alla föreningar som väljer Stiftelsen Dunross – väljer motkrav och arbete – som är de riktiga hjältarna. De har fattat grejen. Vad allt handlar om. Bortom matchresultat, målstatistik och serievinster. Att allt handlar om att göra något gott med de tillgångar man kan styra över. Om att använda idrottens fantastiska kraft för att skapa platser för varenda en som vill vara med. Föreningarna som gör att våra nästa generationer kommer att växa upp mer förenande, accepterande och respekterande än vad generationerna innan dem varit.

Stort tack för att ni läser.

/Kajsa Kalméus
@kajsakex

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Läs hela inlägget
Annons

Facebook

Instagram

Populärt

Copyright © 2017 Alvarado Sport & Media