Följ oss

Intervjuer

William Ohnysson om sagolika vändningen på Utvecklingslägret: ”Trodde inte det var sant”

Publicerad

den

Ett av de starkaste minnena vi tar med oss från Utvecklingslägret i Halmstad är vändningen som Blekingelaget gjorde mot Östergötland i den sista matchen vi såg. Östergötland förde spelet och tog ledningen med 4-1, men Blekinge hittade energin och vände och vann med 6-4. Otroligt häftigt att uppleva från sidlinjen! Vill ni läsa mer om den matchen gör ni det här.

Blekingelagets William Ohnysson minns matchen med glädje.
– I halvlek trodde nog ingen att vi skulle vända men vi skulle ändå försöka att rätta till både siffrorna och hur vi spelade. Man trodde först inte det var sant att vi vann matchen efter att alla varit så nedstämda i paus men sen stod vi där med en 6-4-vinst. Det var riktigt skönt att vinna, bussresan hem blev så mycket roligare och lättare för alla!

Läs också: Skadan gjorde Karl Landsten bättre: ”Ville bevisa att jag kunde komma tillbaka”

William spelar till vardags i Asarums division 5-lag. Han kände ingen när han kom till lägret och berättar att det tog lite tid att komma in i gänget.
– På bussen i början satt jag mest och lyssnade bara. Men sedan när vi umgicks så mycket under veckan så pratade alla med alla. Det blev bättre och bättre för varje dag.

Laget hade varit på ett tvådagarsläger i Ronneby inför veckan i Halmstad, så de hade hunnit spela ihop sig bra inför Utvecklingslägret.
– Det funkade bra. Vi har lyssnat på vad tränarna sagt. Vi tappade lite i någon halvlek, men annars har vi hållit oss till matchplanen.

William Ohnysson i mötet med Dalarna under Utvecklingslägret.

Efter en snabb googling på William Ohnyssons namn ser man att han har ett gäng bra matcher bakom sig tidigare i år.

Det har gått bra för dig under våren, vad är det som gör att du utvecklas så bra just nu?
– Vi har skapat ett nytt u-lag i Asarum, vi gick ifrån 02:orna till ett u-lag. Men jag hoppade över U17 och kom upp till division 5 istället. Så nu spelar jag med 00:or och 99:or och jag trivs väldigt bra i det laget. Så jag spelar mer avslappnat på träningarna och de har fått in mig i gänget känns det som.

Vilka är dina styrkor?
– Snabbheten och att dribbla i fart.Jag gillar att få bollar mellan ytterback och mittback och så löper jag förbi ytterbacken på min kant och skär in på banan. Jag löper hellre med boll än utan.

Vad vill du fortsätta utveckla?
– Det är väl skotten. Jag har inte så hårda skott.

Läs också: Backklippan Nemanja Jankovic ser tillbaka på Utvecklingslägret: ”Något jag kämpat för väldigt länge”

Precis som många andra unga fotbollsspelare drömmer William om att kunna leva på fotbollen, och han vill ta sig genom en allsvensk klubb ut i Europa.

Om du fick välja en europeisk klubb att spela i, vilken skulle du välja då?
Real Madrid, kanske.

Vem är din förebild?
Neymar. Fast han spelar ju i rivalklubben, då…

Nästa stora event är Gothia Cup, där William och hans Asarum är med i P16-serien. Men först ska han smälta Utvecklingslägret i Halmstad.
– Det har varit jättekul. Det är så många spelare som är duktiga. Ofta har man kanske en svag länk i ett lag, men det fanns inte där. Där fanns det ingen som var dålig.

 

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Intervjuer

SUPERSÖNDAG: Aline och Emma vill påvisa vikten av mångfald – med kokbok

Publicerad

den

Med ett stort intresse för fotboll och kultur har Emma och Aline hittat det perfekta projektet. Tillsammans vill de lyfta vikten av integration, mångfald och att inte tappa sin identitet till sin idrott. Nästa år släpper de en kokbok tillsammans med Östersunds FK.
– Mångfalden har uppenbarligen varit en del av deras framgång, säger Aline från Framgångsreceptet till ungdomsfotboll.se.

Emma Svanberg.

Det hela började med att Östersunds FK gick upp i Allsvenskan hösten 2015. Fotbollsintresserade Emma Svanberg pratade om framgången med sin pappa och tillsammans fastnade de vid uttrycket ”framgångsrecept”. Vad var det egentligen som gjort Östersund så framgångsrika, vad var receptet?
– Jag började prata med Aline och vi kom fram till att vi ville göra en kokbok tillsammans med Östersunds FK, säger Emma.

Emma Svanberg och Aline Sparf är båda 18 år och läser sista året på gymnasiet i Östersund. Tillsammans har de startat UF-företaget ”Framgångsreceptet”, där de alltså ska ta fram en kokbok tillsammans med den framgångsrika klubben.
– Vi ville göra något nytt, något som inte har gjorts tidigare, säger Emma.
– Och när vi träffade kanslichefen Lasse Landin och pressansvarige Patrick Sjöö så var de jättepositiva till idén. De ordnade ett intervjuschema och sade att de ville sälja boken i sin shop när den blir klar, säger Aline.

Aline Sparf.

Trots att båda tjejerna tycker mycket om mat och matlagning var det inte det som var det viktigaste med projektet.
– Det som vi vill få fram på något vis är att påvisa vikten av integration och mångfald, förklarar Aline.
– Just för att de varit så framgångsrika och att mångfalden uppenbarligen är en del av det, att man sätter ihop massa olika pusselbitar och så blir det ett jättebra lag.

Mer än bara fotboll

Boken består av intervjuer med alla spelare och några ledare där de får berätta om som bakgrunder och sin uppväxt. Alla frågor är mer eller mindre kopplade till deras kulturella bakgrund. Dessutom får varje person bidra med ett recept var till boken, som ska vara kopplat till dem som personer.
– Alla historier är otroligt olika för att de kommer ifrån så olika ställen och olika förhållanden. Det är egentligen det som är så intressant. Någon spelade fotboll i Afrika när de var 10 år istället för att gå till skolan, sprang barfota bland stenar och höll det hemligt för sina föräldrar för att de var rädd att bli slagen. Någon annan har gått på en fotbollsakademi och var fotbollskändis från att han var 15 år, säger Emma. 

Båda tjejerna pratar mycket om hur man ofta identifierar sig med sin sport när man hållit på med den så länge. Emma berättar att hon själv skadade knät förra året och inte kunde spela fotboll på ett år, vilket var påfrestande.
– Nu gick det bra för mig, det händer ju värre saker. Och det finns en risk att man tappar sig själv när man håller på med en idrott. Speciellt i ett lag, där det är en sån gruppkänsla, man är ett lag. Vad gör man om man helt plötsligt inte kan spela?

Andrew Mills, ÖFK. (Foto: Aline Sparf)

Aline tillägger att man ofta förknippas med sina personligheter på plan och vad man presterar. Och tjejerna vill visa att man är mer än det. De pratar vidare om de kultursatsningar som Östersunds FK gjort genom åren, där spelarna bland annat dansanda framfört Svansjön, skrivit en bok, hållit konsert och haft konstutställning.
– Man har spelat fotboll sedan de var minst 10 år. Och de är svinbra på det. Det är det man kan i livet. Det är det man jobbar med, det är det man har som hobby och det fyller hela ens värld. Och då är det så bra att utsätta sig för sånt här, det är jätteläskigt att ställa sig framför 500 personer och sjunga om man känner att man inte kan sjunga, men de gör det ändå. Och det bygger ju ett otroligt självförtroende och självkänsla, och man får självkännedom. Och det visar sig sedan på planen, de vågar mer. 

BLOGG: ”Vi hyllar Östersund, men varför tar ingen efter?”

Frank Arhin, ÖFK. (Foto: Aline Sparf)

Varför tycker ni det är viktigt att lyfta bokens historier, sett från ett större perspektiv?
– Jag har bilden av att väldigt ofta när det gäller idrottsföreningar så ligger det en väldig machokultur över dem. Man ska vara stereotypisk manlig, i tuffa sporter, man ska bara stenhård. Kulturen blir ett sätt att öppna upp sig och på något sätt blotta sig. Till exempel att ställa sig på en scen och sjunga inför 500 personer, för att utvecklas som person. Jag tror att det är ett sätt att komma ifrån den machokulturen, säger Aline.

Hon avslutar:
– Jag har fått mycket bättre uppfattning om vissa spelare. Man har ju dömt dem ganska mycket efter fotbollen. Men nu har man fallit för vissa som personer. Ett exempel på det är Alhaji Gero. Han är otroligt lång och stor, han är som en vägg på planen. Han han hålla i bollen hur länge som helst. Så man får på något sätt den uppfattningen att han ska vara en hård kille, en machokille. Men han var jättemjuk och snäll, som en gosebjörn. Och de kändes bra och nyttigt för mig att kunna spräcka hål på den bubblan.

 

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Läs hela inlägget

Intervjuer

SUPERSÖNDAG: Företaget Newbody vill att alla ska känna sig som vinnare

Publicerad

den

Du har sett katalogerna, du känner till produkterna. Kanske har du till och med ett par strumpor på dig just nu? Företaget Newbody når hundratusentals kunder varje år, och bidrar till lagkassor runtom i hela Sverige. I veckans Supersöndag berättar grundaren Dahn Renholm om hur allt startade, viljan att hjälpa barn och ungdomar inom idrotten och idén om att alla ska känna sig som vinnare.

Det hela började 1987. Dahn Renholm var 33 år gammal och arbetade som kulturassistent inom sportsektionen på Frölunda Kulturhus. Han fick en idé om att ta fram ett träningsställ som passade för utomhusträning under de kallaste månaderna.
– Du vet hur det är, man tränar ute, ramlar och blir blöt och så fryser man. Många av mina kompisar fick bekymmer med prostatan av kylan. Så jag tog fram ett ställ i materialet Tactel, en typ av mikrofiber. Det var ett väldigt starkt material som var både vindtätt och andades. Det var helt perfekt, säger Dan när vi ses i Newbodys lokaler i Högsbo.

Träningsstället var av hög kvalitet och sålde bra, men lite för dyrt för tillräckligt många fotbollsklubbar skulle kunna investera i dem.
– Då tänkte jag att om jag kunde ta fram någonting som de kunde sälja så att klubbarna fick in pengar så skulle de kunna finansiera träningsställen. 

Men det var ju inga utbildade säljare han vände sig till, så han insåg att han behövde ta fram en produkt som sålde sig själv, produkter med bra kvalitet och bra pris.
– Jag behövde ta fram en produkt som alla behöver, så att varje person som klubbens säljare möter ska vara en potentiell kund. Och då tänkte jag på strumpor.

Han tog fram ett 12-pack tennissockor i skaplig kvalitet som klubbarna kunde sälja för 100 kronor styck, varav 27 procent stannade hos klubben. De blev oerhört populära och till slut kunde klubbarna finansiera de fina träningsställen.

– Men det tog inte så lång tid innan jag märkte att de började finansiera andra saker såsom träningsläger, inköp av bollar och så. Och då kom jag in på den affärsidén vi har idag, berättar Dahn.

Dahn Renholm började som ensam säljare 1987. Nu är Newbody ett av de stora företagen som hjälper idrotts- och skolungdomar att uppfylla sina drömmar. (Foto: Kajsa Kalméus)

Idag innehåller sortimentet 30 olika produkter och Newbody har nått ut till över säljande 30 000 grupper. De är 45 anställda i den stora byggnaden i Göteborg, däribland Dahns son Freddie som är marknadschef och dottern Emelie som är VD. I lokalerna ligger även den största delen av lagret. Totalt har Newbodys verksamhet bidragit till att över en miljard har kunnat ges tillbaka till föreningslivet i Sverige.

Idén går ut på att enskilda lag eller skolklasser kan sälja produkterna till spelarnas och elevernas familjer, vänner och bekanta.
– De yngsta är 7-8 år. Men då säljer ju inte de någonting, utan nästan oavsett vilken ålder det är så är det föräldrarna som tar störst del av försäljningen. De tar med till arbetsplatserna och det är där försäljningen kommer. Barnen kanske ringer farmor eller kusiner eller knackar på hos grannen. Det är ju inte meningen att de ska slita ihjäl sig, men de känner ju att de får hjälpa till lite, förklarar Dahn.
– Det är ju en del i en uppfostran, att få hjälpa till och inte bara få allt serverat. Det kan ju skapas entreprenörer ifrån det. Man lär sig presentera och sälja, redovisa och jobba ihop med andra.

”Alla som jobbar med oss ska känna sig som vinnare”

Det som utmärker Newbody enligt Dahn är deras ”vinna/vinna”-mentalitet. Alla parter som är inblandade i deras verksamhet ska känna sig som vinnare på något sätt, i allt som sker. De tror på långsiktighet och ärlighet, både i relationen med leverantörer och kunder.
– I våra riktlinjer står att om vi tjänar mer än vad vi tänkt så ska de pengarna gå tillbaka till någon intressent. Det kan vara kunder och slutkunder, medarbetare eller samhället. Vi har haft idéer om att bygga en fotbollsplan i Bergsjön eller Rosengård. Att ge tillbaka på något sätt. Men hittills har vi satsat mest på slutkund. Det är ju den som avgör hela vår framtid. Ju nöjdare de blir desto nöjdare kommer vi andra att bli.
– Förutom en t-shirt har vi till exempel inte höjt priset på våra produkter sedan 2001. Det enda vi gjort är att vi ökat kvalitet eller kvantitet i paketen. Det är också ganska unikt. 

Hundratals hyllmeter i det stora lagret i Mölndal. (Foto: Kajsa Kalméus)

Ända sedan starten har Dahn varit övertygad om att ett företags värderingar också är avgörande för hur bra verksamheten går. Det är någonting som genomsyrat allt ifrån avtal med produktionsfirmor i Kina till anställning av personal.
– Alla som jobbar här gillar att göra bra affärer, men de gillar minst lika mycket att vi gör en god sak. Det ska bli bra för alla. Om man i styrelsen har en idé som någon kommer tjäna på så får det inte vara på bekostnad av någon annan av våra intressenter. Vi vill att alla som jobbar med oss ska känna sig som vinnare. 

Han utvecklar:
– När det går bra för oss ökar vi inte på våra marginaler, utan vi vill ha en nöjd slutkund som allt bygger på. De som köper våra produkter av föreningar och skolor. Är slutkunden nöjd kommer våra klubbar ha lätt att sälja, då kommer vi ha lätt att sälja till klubbarna, leverantörerna får större ordrar och vi får medel till att vara en trygg arbetsplats som kan satsa på utbildning och bra arbetsmiljö. Det är grundtanken. Vinna/vinna. 

Barnen blir vinnare i slutändan

På Newbodys hemsida beskriver de att affärerna de gör ska byggas på ärlighet, medmänsklighet, ödmjukhet och stort fokus på miljö och etik. Dahn är medveten om att han startade ett vinstdrivande företag, men han håller fötterna på jorden och lägger stor vikt vid att han inte blivit girig. I medmänsklig anda har Newbody inlett samarbeten med gatumagasinet Faktum och Plan International. De är dessutom noga med att använda metoder och material som är skonsamma mot miljön.

Tycker du det är många företag som inte lägger fokus på medmänsklighet?
– Ja, det tycker jag. Men de som inte gör det, jag tror att de tänker likadant om kunder. Så jag tror inte att de blir så lyckosamma. Sedan finns det ju undantag, men om man inte tänker på medmänsklighet och måste skaffa nya kunder hela tiden så blir det ju väldigt dyrt. 

Har du någon solskenshistoria du kan berätta om?
– Ja, det finns många. Men det var en ridklubb i Dalarna som ville köpa in en Shetlandsponny och skulle sälja våra underkläder för att få in pengar till det. De trodde väl att de skulle få in några tusenlappar, men de sålde så himla bra att de fick in 35 000 kronor och de kunde köpa hästen direkt. Och så döpte de den till Newbody.

– Och klubben Öijersjö var på väg utför. De behövde ha in 30 000 kronor blixtsnabbt, så de ringde hit och så började de sälja kryddor. De fick in 38 000 kronor och räddade klubben. Såna grejer har det varit mycket.

Är det såna historier som får dig att känna att du valt rätt väg med Newbody?
– Ja, absolut. Det tror jag många här är väldigt stolta över. Att vi har den här goda gärningen med. Vi har bra produkter, men det finns en uppsida till. Slutkunderna är nöjda och får fina produkter, men grädden på moset är att de också stödjer en god sak. Lite samma är det för oss. Vi har bra ekonomi och tjänar pengar, på grund av det sättet som vi jobbar. Och grädde på moset är att 200 000 barn varje år, som inte hade haft råd att åka med på ett läger, nu kan göra det.

 Läs också: Ungdomsfotboll + Newbody = Sant! 

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Läs hela inlägget

Flickfotboll

SUPERSÖNDAG: Megatalangen som försvann och återvände som ledare – ”Måste förstå att vi inte är maskiner”

Publicerad

den

Vi läser ofta om supertalangerna som gör a-lagsdebut i en tidig ålder, tar sitt lag till seriesegrar och cupvinster, hamnar i zonlag, distriktslag och landslag, för att sedan när de blir äldre slå sig in på de stora scenerna i allsvenskorna eller till och med i Europa.
Paulina Longum, 19, var en av dessa supertalanger. Hon spåddes en lysande framtid som fotbollsspelare och nådde ända till landslaget.
Men när hon var som mest omtalad valde hon att lägga ner fotbollen.
Här är Paulinas öppenhjärtliga och ärliga historia om vad som egentligen hände.

Vi träffas hemma hos Paulina och hennes familj i Sisjön, Askim, söder om Göteborgs centrum. Ganska tidigt i samtalet yttrar hon orden ”ska jag vara ärlig så klarade jag inte pressen”. Trots det tunga konstaterandet känns hon harmonisk och trygg, jag förstår att hon bearbetat och reflekterat det som hände och äntligen landat på något sätt. 

Men vi tar det från början.

Paulina Longum är uppvuxen i KärraHisingen där hon började spela fotboll vid sex års ålder. Hon spelade i samma lag, med i princip samma tjejer, ända fram tills hon fyllde 15. Kärras juniorlag på damsidan var topp tre i Sverige, både inomhus och utomhus. Hon säger att hon tror att det hade att göra med att de flesta var kompisar sedan barnsben.
– Vi hade en väldigt skön känsla i laget, och det gjorde att vi kunde leverera en bra fotboll. Jag tror mycket på att om man känner sig trygg i gruppen kommer man känna sig trygg i sig själv, och då känner man sig trygg på planen, berättar Paulina som debuterade i Kärras a-lag som 14-åring.

Innan damlagsdebuten, tidigare samma år, hade Paulina blivit uttagen till både zonlag, distriktslag och Götalandslägret. Där gick det så bra att hon tog sig till det dåvarande Elitlägret och därifrån blev hon vidarekallad till landslagssamling på Bosön. Hon nådde hela vägen till landslagstruppen.
– När jag kom hem från Bosön skulle jag spela överallt. Med Kärras juniorer, med kullen under dem och med damlaget. Jag har alltid älskat fotboll, men jag har väldigt mycket annat i mitt liv som jag också tycker om. Skolan till exempel. Och allt det där gjorde att fotbollen kändes som ett stort tvång. 

Hon blev dessutom framröstad till årets spelare, vilket resulterade i mycket snack i olika kretsar runtomkring.
– Folk bestämde var jag skulle spela, ”hon ska spela här, hon ska spela där, hon ska göra det, hon ska göra så”. Men det var ingen som frågade mig vad jag ville göra. 


Paulina i moderklubben Kärra KIF.

”Jag gick av i halvlek och grät”

Paulina beskriver hur glöden för fotboll sakta men säkert dränerades ur den kropp som tidigare brunnit med full kraft. Så fort hon kom hem om kvällarna började hon gråta och bröstet bultade av ångest.
– Jag var inte Paulina längre, utan jag var bara en spelare. En produkt. Och då togs glädjen ifrån mig, säger hon med uppriktighet i rösten.

Det blev två landskamper med F15-landslaget och direkt därefter kastades Paulina in i hetluften när Kärra skulle spela ett SM-steg på hemmaplan. Men stämningen var annorlunda runt planen, det hade börjat snackas om att den talangfulle spelaren nu skulle visa vad hon gick för.
– Jag var bara 15 år. Jag klev upp på planen och gjorde min sämsta match någonsin. Jag gick av i halvlek och grät.
– Ska jag vara ärlig klarade jag inte pressen. Jag gjorde inte det. Jag var bara ett barn.

Laget klarade sig vidare från den tuffa matchen och skulle spela vidare nere i Malmö. Men några dagar innan resan skadade Paulina ett ledband i foten på idrotten i skolan och blev hoppandes på kryckor. Hon kunde inte vara med och spela.
– Vi förlorade med 8-0. Och jag satt på läktaren. Det var skitjobbigt. Jag vet att det inte var mitt fel, men jag var ung. Jag tänkte att jag inte skulle varit med på idrottslektionen, att jag hade förstört, att alla var besvikna på mig.
– Jag kom hem och var jätteledsen. Och fotboll förknippades bara med ångest. Då kände jag att nej, nu lägger jag av. 

Besviken på moderklubbens prioriteringar

I samband med detta lades damsidan i Kärra ner. Paulina och hennes kaptenskollega var oerhört besvikna på föreningen och tog sina åsikter till styrelsen.
– De satsade inte på oss, de ville bara satsa på killarna. Men de var ett medelmåttigt lag i Göteborg, vi var topp tre i Sverige. Ett år tidigare hade vi till och med mött killarna och vunnit. Och vi sade till styrelsen att det de höll på med gjorde att vi tappade motivationen. ”Vi lägger sex kvällar i veckan på den här planen, vi har satt Kärra KIF på kartan. Och det är så här ni bemöter oss?”
– Vi hade en kull med tjejer där elva tycken hade tagit sig till distriktslaget, och tre tagit sig till landslaget. De borde ha höjt oss till skyarna. Men de vände oss ryggen totalt.

Vad sade styrelsen när ni pratade med dem?
– De sade bara att om det är min motivation som är problemet så är det ingenting med Kärra KIF att göra. 

Idag spelar en av landslagsspelarna – Caroline Stenman – i Qviding, och en annan – Maja Göthberg – i Kopparberg/Göteborg. En annan spelare, Pernilla Sernevald, spelar i Jitex. Men Paulina slutade. Och av de resterande distriktslagsspelarna är det ingen som spelar fotboll idag.
– Totalt är det kanske fyra-fem av vårt juniorlag som spelar idag, resten har lagt av. Och vi var 20 stycken, säger Paulina med sorgsen blick.

Den snabba utvecklingen från juniorspel till distriktslag, a-lag och landslag satte en enorm press på Paulina och lyckan över att hålla på med fotboll var som bortblåst. Men hon gjorde ändå ett försök att fortsätta i ett annat lag när Kärra lade ner sin damsektion.
– Jag gick till Torslanda IK och testade där, men jag kände bara att allt var förstört. Jag kände ingen glädje för fem öre.

Paulina på landslagssamling med F15-landslaget 2013.

Paulina tog det tuffa beslutet att sluta med fotboll och kände direkt hur en sten lyftes från hennes axlar. Hon kunde andas ut och öppna ögonen för allt annat som fanns framför henne. När hon ser tillbaka på den där tiden idag känner hon att allt hände för fort. Utmaningarna och de fina erbjudandena avlöste varandra och med ett ungt och ivrigt hjärta tackade Paulina ja till allt som presenterades för henne. Även om magkänslan ibland skrek något annat.
– Hade hela processen varit mer långdragen, om den skett över tre år, då hade jag nog kunnat hantera den på ett bättre sätt. Men nu hände allt på mindre än ett år. Och rent fotbollsmässigt kanske jag var redo, men jag var nog inte där som människa.

”Det är okej att gå ut på planen och hata det ibland”

Tre år senare sitter Paulina i familjens radhus i Sisjön, dit de flyttade på sommaren 2014, och berättar om hur fotbollspassionen nu kommit tillbaka till hennes liv. Men i en annan skepnad.
– Nästan direkt efter att vi flyttat hit blev jag tränare i Askims IK:s F02/03. Min lillasyster Tilde spelade i det laget och jag hade kollat på många matcher med dem. Jag såg så mycket potential och då växte ett hopp inom mig. Jag ville göra det rätt, det som jag tyckte att de som hanterat mig hade gjort fel. Glöden kom tillbaka igen.

Paulina berättar att hon gick in i en helt annan roll och med helt andra glasögon än när hon själv var spelare.
– Jag lärde mig jättemycket, både om mig själv, om fotboll och hur man ska hantera andra. Jag provspelade för Askims juniorer och sedan dess har jag spelat med dem och sedan gått upp till damlaget. Men jag har varit väldigt tydlig med att jag bara spelar för att jag tycker det är roligt och vill hålla igång.

Hela Paulinas kroppshållning skiftar när hon börjar prata om flicklaget hon är tränare för. Hon sitter inte längre bakåtlutad i fåtöljen utan lutar sig fram och gestikulerar engagerande.
– Vi har startat ett arbete nu där vi inte bara vill utbilda spelare utan vi vill utbilda människor. Vi vill förbereda dem fotbollsmässigt men vi vill också göra dem till starka individer så att de klarar av att ta steg till zonlag och distriktslag, förklarar hon.
– De tjejerna som jag fokuserar på nu är i en ålder där det händer väldigt mycket. Vi har flera stycken som ska välja gymnasium, vi har andra som precis fått mens, det är mycket i skolan. Det är inte bara fotboll som är på tapeten i deras liv. Det är nu deras resa att bli formade för framtiden börjar. Och är man tränare tror jag att man måste bemöta både tjejer och killar som människor och inte bara som fotbollsspelare. För funkar det inte hemma eller i det sociala så funkar det inte på plan heller. Jag tror man måste förstå det.

Pratar du mycket med tjejerna om vad som hände dig?
– Både ja och nej. Jag har vissa spelare som dubbelidrottar, och många gånger har de kommit till mig och brutit ihop och sagt att ”jag orkar inte mer, min kropp orkar inte mer”. Och då har jag tagit upp det. Då försöker jag säga att fotboll är inte allt. Det är okej att hoppa en träning ibland och bara ligga hemma och slappa eller göra något annat. I hela min fotbollsundervisning brukar jag alltid säga att det är okej att inte alltid älska fotboll. Det är okej att misslyckas. Det är okej att vara ledsen. Det är okej att gå ut på planen och hata det ibland.

Paulina (överst längst till vänster) och Askims F02/03. (Foto: Privat)

Paulina tror att om hon hade haft kvinnliga ledare under sin framgångsrika tid som ungdomsspelare i Kärra hade det kanske sett annorlunda ut för henne idag. Hon vill lyfta fram en tränare hon hade under tiden som barn, Eva Blom Karlberg. Hon tror att det är lättare för unga tjejer att skapa en bra relation med någon av samma kön, som vet vilka mentala och fysiologiska processer man går igenom som ung kvinna. Och om tränaren är ung är det ännu bättre.
– Man lär sig hur tjejerna är som personer. Jag ser direkt om någon kommer och har en skitdag. Jag kan gå fram och fråga ”hur är det, är det inte bra idag?”. Och då räcker det att hon säger ”nej”. Vill hon öppna sig står jag där med öppna armar, men vill hon inte det så respekterar jag det och då respekterar jag även att hon kanske gör en dålig träning. Man måste förstå att vi inte är 
maskiner, säger 19-åringen.

Ledarna du hade i Kärra när det gick sådär fort, har du pratat något med dem efter det?
– Jag har en bra relation med dem idag, och jag vill lyfta att de varit fantastiska ledare. De har gjort mig till den fotbollsspelare jag blev och lade väldigt mycket tid och energi på att utveckla mig. Och jag klandrar inte dem över huvudtaget. Jag vill se det som att alla människor inte kan läsa alla människor. Och jag vet att jag kunde stått på mig mer. Jag sade ju ja till allting, jag kan ju inte förvänta mig att de skulle se vad jag egentligen ville. Hade det varit idag hade jag stått på mig på ett annat sätt.
– Men idag har jag egentligen bara dem att tacka för saker. Fast jag tror att om jag haft en eller flera kvinnliga tränare som Eva i tränarstaben så hade jag blivit sedd på ett annat sätt.

Hur mår du idag?
– Just nu älskar jag mitt liv. Jag mår jättebra både fotbollsmässigt och på andra plan. Jag har precis tagit studenten och har hela livet framför mig. Och jag älskar min tränarroll.

Vad har du lärt dig från tiden när det var som tuffast?
– Att det är okej att säga nej. Även om många runt omkring dig säger att du ska gå en väg ska du följa den väg som hjärtat säger. För den enda som kan förlora på att gå de andras väg är du själv.

(Foto: Privat)

Vad tycker du är en bra ledare?
– Man ska ha en bra fotbollskunskap, såklart. Men jag tror att en bra ledare kan se varje individ för vem den är, och förstå att alla individer är olika och behöver bemötas på olika sätt för att må bra och kunna lyckas. Känner en spelare trygghet och förtroende till sin ledare kommer han eller hon att göra det till sig själv, sina lagkamrater och sedan lyckas på planen.

Vad har du för råd till en tränare som har en väldigt duktig spelare som folk rycker i och som blir erbjuden platser i zonlag och distriktslag?
– Att prata med den här spelaren som person och inte fotbollsspelare. Försök att fånga upp vad den här personen vill. Inte bara fotbollsmässigt, försök leta efter andra saker också. Och framför allt lyssna, ta in och värdera det som sägs.

Ser tillbaka med stolthet

Paulina har tränat F02/03 i ett år nu, och inte en enda dag har hon känt att det varit tråkigt.
– Jag har hittat min plats nu. Jag älskar fotboll och det är på det här sättet jag älskar fotboll, säger hon och berättar om sin filosofi för tjejsatsningen i Askims IK.
– Vill man som tjej spela i Askim då kan man vänta sig att vi satsar på er nu. Vi kommer lägga fokus på att ge er en bra fotbollsutbildning och jobbar mycket med att få gruppen att fungera. Här är en förening som lyfter fram tjejerna. Vi har en stor träningsgrupp, bra plantider. Det kommer att skicka signaler till andra föreningar också. Det är dags att det satsas på tjejerna nu.

Hon fortsätter med glödande varm röst:
–  Kan vi vara med och utbilda dem till starka tjejer och kvinnor så kommer de kunna använda det i andra sammanhang också. Jag tror att det är jätteviktigt att vi bygger upp det självförtroendet. Om någon har bra självförtroende på plan och så tar vi in det i ett skolsammanhang kanske man vågar stå och prata framför klassen. Eller ta för sig på arbetsplatsen. Jag tror att det är nyckeln till allt.

Nu har du fått distans till hela historien med succékarriär, tappad glöd, uppbrottet med fotbollen. Hur känner du när du tänker tillbaka?
– När jag ser tillbaka på det idag ser jag inte på det året som något jobbigt eller något hemskt utan någonting jag är stolt över. Det är inte alla som har spelat i landslaget. Det kommer jag bära med mig hela livet och är jätteglad att jag gjorde. Det var någonting som stärkte mig.
– Jag tror att jag kan göra ledarrollen bättre nu när jag har det där i bagaget.

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Har alltid velat bli lärare, ända sedan jag var liten. Men i sommar vände det och nu har jag sökt socionomprogrammet så nu väntar jag på svar på om jag kommer in till våren.
– Jag har alltid varit säker på att jag vill jobba med människor, och gärna med ungdomar i trubbel. Det är ett jobb jag aldrig kommer tröttna på.

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Läs hela inlägget
Annons

Facebook

Populärt

kia newbody Forenadebil agoodchoice rudyalvarado

Copyright © 2018 Alvarado Sport & Media