Du känner säkert igen loggan när du ser den. Märket som sitter på magen på idrottande barn och ungdomar runtom i Västsverige. Stiftelsen Dunross & Co. Du kanske till och med vet vilka de är, vad de står för och varför de finns representerade på så många klubbtröjor. Om inte – här kommer deras historia.
”Då kom målvakten springande och jag tänkte att det här blir inte bra. Men målvakten tog tag i sin lagkamrat och sade ”Lugna dig! Tänk på vad du har på magen!”. Då kände jag att vi nått rätt långt.”
I den luftiga lokalen i centrala Göteborg möter jag Jan Juhlin och Leif Nilsson. En av de första saker de säger till mig när vi slagit oss ner i ett av rummen är att det är viktigt att få fram att det inte är Stiftelsen Dunross som ska ha äran för det som händer med deras medlemsföreningar, det är inte de som gör jobbet. Jag nickar åt budskapet och ber dem sedan berätta om stiftelsen.
Leif Nilsson är ordförande för Stiftelsen Dunross och har varit det sedan den startade år 2012. Även Jan Juhlin har varit med sedan starten och han arbetar som stödansvarig, det är han som har direktkontakt med föreningarna de stödjer. De båda har varit aktiva inom idrottsvärlden under merparten av sina liv.

Verksamheten i stiftelsen har som ändamål att skapa en meningsfull och utvecklande tillvaro för barn och ungdomar. Detta vill man göra genom ekonomiskt stöd till idrottsföreningar runtom i Sverige. Man vill skapa ett mer inkluderande och dynamiskt samhälle genom att bidra till en meningsfylld fritid för de unga. Det ekonomiska stödet är tänkt att ge ett mervärde till föreningarna och ska inte ersätta någon annan intäkt. Genom samarbetet med stiftelsen ökar också möjligheten för föreningar att samarbeta och lära av varandra.
– Vi sponsrar ingenting, vi stödjer. Krav och stöd är två viktiga ord för oss, säger Leif Nilsson.
Kravet som Leif nämner är bland annat att föreningarna ska följa de riktlinjer som parterna kommit överens om. Dessa riktlinjer handlar framför allt om att man ska följa stiftelsens värderingar för hur en förening ska vara. Krav såsom ”ingen toppning”, ”behandla alla lika”, ”uppträda som föredöme” och ”uppträda sportsmannamässigt” sätter prägel på de viktiga riktlinjerna.
– I stiftelsen så stödjer vi, men det är också viktigt i livet att ställas inför krav. Och vi ställer väldigt enkla krav. Sedan följer vi upp dem, och vi ger oss inte. Vi är med hela vägen. Vi jobbar igenom hela frågan och det gör Jan väldigt bra, säger Leif och tillägger:
– Det är så lätt att rubba på gränser, men då kan man inte hålla ihop det till slut. Det behöver inte vara mindre hjärta i det bara för att man har struktur. Det kan till och med vara mer. För vi bryr oss om individen.


Jan Juhlin har som uppdrag att hålla kontakt med alla föreningar som stiftelsen stödjer. Han träffar ledare och styrelser flera gånger i veckan och följer upp, guidar och stöttar. Stiftelsen tar aldrig aktiv del i föreningens beslut utan litar på att föreningen sätter stor vikt vid föreningarnas förmåga att lösa konflikter, men även att blicka framåt. Han uppmuntrar till dialog mellan klubbar, och bidrar med ett perspektiv om hur andra klubbar agerat i liknande situationer.
– Det kan ringa en förälder till oss och berätta om något som hänt. Då bollar vi det med klubben. De allra flesta klubbar vet ju vad som hänt, oftast ringer de faktiskt själva till oss. De är inte rädda för att säga att ”detta har hänt, och så här har vi agerat”. Oftast räcker det för oss, att se att föreningen tar ett ansvar och följer sina egna stadgar.
– Sedan följer vi upp att föreningarna lämnar in sina nyckeltal. Det handlar både om ekonomin, men även om antalet aktiva barn och ungdomar. Och vi har instrument som gör att vi kan se om det är någonting som avviker, och kan ställa frågan ”varför är ekonomin så här i år?” Gör vi den uppföljningen får vi en bättre administrativ funktion hos klubbarna också.
En viktig faktor i hela stödprocessen är att Stiftelsen Dunross bara kan stödja en förening som har samma värderingar i sina egna stadgar. Om en klubb har andra avsikter med sin verksamhet är ett samarbete inte aktuellt.
– Det finns föreningar som har inskrivet att de selekterar bland sina spelare. Och deras verksamhet är deras ansvar, om det tycker att det fungerar bäst. Vi tror på en inkluderande idrott och har valt att stödja det och det finns ingen konflikt i det.
”Mer olja i maskineriet”
Med 144 stödföreningar i sporterna fotboll, handboll, innebandy, basket och bandy – 38 i Stockholmsområdet, en i Jönköping och resten i Västsverige, från Varberg upp till Ljungskile – når Stiftelsen Dunross tiotusentals barn och unga, och deras ledare.
– För oss handlar det inte bara om att folk och barn ska idrotta, utan det handlar ju faktiskt om idrottens roll som en demokratisk enhet. Det är där man lär sig att umgås med barn som man kanske inte är fantastiskt bra eller som man har svårt för. Till sist lär man sig att ”okej, jag kan vara med honom ändå”. För oss är det jätteviktigt, säger Jan.
– Ska man dra det ett steg till så handlar det, för oss, i grund och botten om FN:s barnkonvention. Men lika mycket om folkhälsan. Det är verkligen jätteviktigt.
Under de år som stödet funnits, vilka skillnader har ni sett hos föreningarna?
– Jag som varit ute mycket på fältet har märkt att klubbar som vet att de har Dunross på magen pratar mer med varandra när det uppstår problem. Ordförandena tar kontakt med varandra och säger ”det här är situationen, hur ska vi lösa den?” Jag brukar säga att det blivit lite mer olja i maskineriet.
Jan tillägger snabbt:
– Men det är inte vi som gör det. Det är klubbarna. De vet att alla har samma krav på sig och de vet att vi ser positivt på att de själva försöker lösa konflikter. Vi går inte in som några poliser, vi ber dem hjälpas åt istället.
Ytterligare ett mervärde för de klubbar som Stiftelsen Dunross stödjer är Dunrossdagen. Tredje söndagen i november varje år samlas klubbarna i Göteborg. Utifrån ett tema arbetar de tillsammans genom frågor som föreningarna sitter med.
– Det är en energidag utan dess like! Man bara sugs upp av surret och energin. Alla tycker att det är så skönt att träffa andra och prata med dem och se att någon annan kanske har en lösning på deras problem, eller att de kan hjälpa någon annan. Man får en brygga mellan till exempel handboll och fotboll.
– Det är nog det absolut största och viktigaste, att de förstår att de inte är ensamma. Andra har samma problem. Dunrossdagen är vårt guldkorn.
Vad är temat för Dunrossdagen i år?
– I år är temat ”effektiv förening”. Hur man tar tillvara på de ideella krafter som faktiskt finns. Och även hur man kan involvera föräldrar i föreningsarbetet genom att vara tydligare med det man önskar. Istället för att säga ”hej, vi behöver hjälp på lördag” så säger man ”hej, vi behöver hjälp två timmar med detta på lördag”. Då kommer inte folk bli rädda att bli uppslukade.
Det handlar om att identifiera problemen
Även om det är tusentals barn och ungdomar som kanske ännu inte känner till Stiftelsen är det många som faktiskt tagit till sig värderingarna och känner en stolthet över att bära märket på tröjan. Jan berättar om en gång när han tittade på en fotbollsmatch mellan tioåringar och hur hans hjärta värmdes vid sidan av planen.
– Det var lite för hätsk stämning, ganska tuffa tag. Någon råkade fälla en annan och den fällda killen studsar upp och är frustrerad. Då kom målvakten springandes och jag tänkte att det här blir inte bra… men målvakten tog tag i sin frustrerade lagkamrat och sade ”Lugna dig! Tänk på vad du har på magen!”. Då kände jag att vi nått rätt lång.
Det har aldrig hänt att stiftelsen behövt bryta med någon förening efter den tvååriga kontraktstiden. Däremot har det hänt att man sänker stödet till nästa period, för att kraven inte riktigt levs upp till. Och Jan berättar att det är ofta som föräldrar kanske inte har hela bilden av en förening eller en händelse.
– Ibland ringer föräldrar och säger ”hur kan ni stötta den här klubben, de beter sig jätteilla”. Men då kanske det gäller en ledare, i ett lag, och så finns det 88 lag i föreningen. Det hade varit ett väldigt, väldigt tufft beslut att säga att vi bryter med hela föreningen. Det handlar mer om att identifiera och lösa problemen för att på så sätt minimera risken för liknande händelser i framtiden, något som också stärker föreningen i dess värdegrund.
Har du någon förening som är en typisk solskenshistoria?
– En förening som vi varit inne i sedan 2008 (då Stiftelsen Dunross fortfarande var en del av investmentbolaget Dunross red. anm.) är Älvsborgs FF: Om jag kommer ihåg siffrorna rätt hade de 340 aktiva. Det var ganska spretigt, man hade många lag i laget. Man gjorde lite som man själv ville och det var lössammanhängande.
– Nu är de 720 ungar, tror jag. De har en väldigt bra struktur. Det är en förening som har tagit jättekliv. Fantastiskt kul att se.
Jan vill även lyfta fram Enskede IK som blev Årets barn- och ungdomsklubb 2016. De har gjort ett stort jobb innan Stiftelsen Dunross kom in i bilden.
– För tio år sedan var det mycket toppningar och selektering. Sedan sade dom att ”nej, vi ska inte hålla på med detta. Vi ska ha en bredd där alla ska vara med. Vi stöttar ju idrotten.” Och utifrån den grundtanken arbetade de under lång tid fram Enskedemodellen. Dom har gjort en otrolig förvandling, och de är ändå 2 400 aktiva ungar, och förra året bli utsedd till årets ungdomsförening.
Vad tycker ni är viktigt när man ska sätta en värdegrund?
– Om man ska sammanfatta det är det att föreningen agerar med Fair Play. Jag tror de flesta har en väldigt positiv bild av Fair play, säger Jan.
Leif har idrottat hela sitt liv och tror stenhårt på att motion är en av de viktigaste sakerna som krävs för att orka sitta still och orka lära sig i skolan. Jan är tränare för ett fotbollslag och möter hundratals personer inom ungdomsidrotten varje vecka. Tillsammans hoppas de kunna påverka föreningarna, och de kommer fortsätta stödja, följa upp och vara med hela vägen.
– Idrotten är en otrolig viktig demokratiutbildning. Det är en av våra absolut största tillgångar i Sverige, att vi fostras i den här förståelsen och respekten för varandra i idrottsgrupper. Och det får man aldrig släppa.
Efter att ha lyssnat på Leif och Jan, och hur de brinner för sitt arbete och det Stiftelsen står för, förstår jag varför de inte vill ta åt sig någon ära. Det enda de gör är att bistå med ekonomiskt stöd, hjälpa till med nätverk och kontakter, skapa en plattform och ett sammanhang för föreningar att växa. Det riktiga arbetet – de modiga besluten och de viktiga initiativen – det är det föreningarna som gör.
Läs också: Supersöndag med FIFA-domaren Bojan Pandzic – ”Många fler positiva sidor än man tror”
Läs också: Supersöndag med Champions League-domaren Joakim Amri Nilsson – ”Man får nypa sig i armen”