Följ oss

Intervjuer

SUPERSÖNDAG: FIFA-domaren Bojan Pandzic – ”Många fler positiva sidor än man tror”

Publicerad

den

I den underbara sport vi kallar fotboll är det många som lyckas och når precis det de drömt om. Men väldigt många fler tvingas inse sina begränsningar och till slut lägga fotbollsskorna på hyllan. Men vad gör man om man inte kan släppa fotbollen, om man vill hålla sig kvar i dens härliga värld? Man kan gå över till tränarsidan, kanske bli materialare eller sportchef. Eller så håller man sig kvar på planen – och blir domare. Ett yrke som är så mycket mer än klagomål och negativa rubriker.

När Bojan Pandzic, 35, spelade fotboll i Backa IF var han en sån spelare som ständigt spelade på gränsen. Han fick en hel del varningar för sitt uppträdande på planen och var en utmaning för de domare som dömde lagets matcher. När han som sjuttonåring bestämde sig för att lägga fotbollsskorna på hyllan och istället snöra på sig domarskorna var det många som höjde på ögonbrynen.

”Ska du döma?”

”Du som var sådär på plan?”

”Herregud, hur ska det här sluta?”

Det slutade ganska bra. Idag är Bojan en av sex heltidsanställda domare i Allsvenskan och sedan 2014 är han även licensierad FIFA-domare, med UEFA som uppdragsgivare. Han tog sig från nybörjarstadiet till ordinarie domare i Allsvenskan på 11 år. Och han inser vilken förändring han genomgått från att vara en fotbollsspelare som tänjde på gränser till att vara en domare som ska hantera gränstänjandet.

– Jag vände helt. Den första spelaren som skällde på mig… Jag förstod att ”Jaha! Det var sån här jag var!?” Jag blev en helt annan människa, berättar Bojan Pandzic när ungdomsfotboll.se träffar honom för en intervju.

Som heltidsanställd domare har Bojan kunnat fokusera helt på jobbet och han behöver inte ha ett arbete vid sidan av för att försörja sig. Men även på den höga nivån som Allsvenskan är det många domare som har heltidsjobb eller deltidsjobb vid sidan av.

– Innan jag visste hur det var att jobba som domare tänkte jag ”vadå, det är väl bara att åka till matchen, döma och sen åka hem?” Men detta yrke tar upp mer tid än vad folk tror. Det är väldigt mycket förberedelser, mycket kurser. Så det är en otrolig förmån att få göra det på heltid. All cred till de domare som jobbar med annat också, säger Bojan.

Han är uppvuxen på Hisingen men har nyligen flyttat in till centrala Göteborg med sin familj. Och trots att man ofta läser ord som ”domartabbe” och ”domarens dundermiss” i medierna är Bojan lycklig över sitt jobb och inte det minas avskräckt.

– Det är bara en bråkdel av arbetet som består av såna tråkiga saker, alla positiva sidor väger upp.

Många tror nog att det är sällan man som domare får positiv feedback, kanske framför allt från fans och spelare. Är det så?

– Alltså, jag tror inte någon av oss som jobbar med detta började som domare för att få en klapp på axeln eller för att höra hur duktiga vi är. Utan som alla tävlingsmänniskor vill vill gå in i en match och göra allting rätt. Vi vill göra alla 22 spelare nöjda. Det är väldigt svårt såklart, men det är det vi strävar efter. I alla fall jag.

Får du någon positiv feedback från spelarna under eller efter matchen?

– Absolut. Om man tagit ett bra beslut kan någon springa förbi och säga ”Fan, vad bra Bojan. Grymt att du såg det där.” Och efter matcherna kan det komma in spelare och ledare och berömma oss, men även tvärtom. Om de tycker att vi gjort fel så säger dom det. Vi har mycket mer kommunikation än vad man kanske ser från utsidan.

FÖRBEREDELSER ÄR VIKTIGARE ÄN MAN TROR

Normalt sett dömer Bojan en match i veckan, ibland kan det bli två, om någon annan domare är sjuk eller skadad. Så fort han får reda på att han ska döma en viss match, det beskedet burar komma 2-3 veckor i förväg, så börjar han planera och boka resan. Han tar kontakt med kollegorna som ska med och sedan börjar han förbereda inför matchen. Träningen planeras för att passa in i matchschemat.

Hur många gånger i veckan tränar du?

– Jag brukar träna tre gånger, och sedan dömer jag en match på det.

Bojan berättar att de inte har någon specifik domarträning, utan precis som fotbollsspelare tränar man mycket kondition och styrka för att klara av att hålla en hög nivå genom matcherna. Spelförståelsen kommer med tiden, förklarar Bojan, men det underlättar om man har spelat fotboll innan.

– Man behöver vara där där man behövs, kunna läs spelet. Kan man inte läsa spelet till hundra procent eller inte är förberedd inför sin match kan man lärt göra misstag. Lagen spelar väldigt olika. Vissa spelar långbollar, vissa spelar sig igenom på kanterna. Och är man inte med där kan det gå otroligt fort. Och när man hamnar efter så kan misstagen komma.

– Redan från om bollen går till inspark och målvakten ska skjuta ut den, då får man börja fundera. ”Okej, nu har de Boman på topp. Då kommer en lång boll, och han kommer skarva den vidare.” Då kan inte jag stå och vänta och se om han kommer skarva den, utan då får jag börja röra mig innan det sker, så att jag är där i tid.

Jobbar du någonting med mental träning?

– Nej, det gör jag inte. Jag har haft mentala coacher, som jag har pratat med om hur man blir påverkad av olika saker, både utifrån och inifrån. Det har gett en kick på vägen. Och min fru jobbar som kurator, hon kan ge mycket stöd men även hjälpa till att reflektera över saker och ting som jag själv kanske inte tänkt på. För mig är stödet hemifrån jätteviktigt. 

Bojan fortsätter:

–Vissa behöver det mer än andra, det beror på hur man är som person. Vissa saker berör inte mig, medan andra grubblar jättemycket över dem. När jag går in och dömer så går jag in i min egen bubbla. Och det ska mycket till att jag ska hoppa ur den bubblan. Det är ju det farligaste du kan göra under en match, börja tänka på om man tog rätt beslut. Nu tror jag inte att någon av kollegorna har det så men det är farligt att tänka så. När man kommit till den här nivån så har man på något sätt blivit härdad från det. Då vet man vad som komma skall.

Hur ser en matchdag ut?

– Vi möts oftast på ett hotell och har genomgång med domarteamet. Vi dricker lite kaffe och snackar ihop oss om vad vi ska tänka på under matchen. Den genomgången tar mellan tio minuter och en halvtimme. Vi åker till arenan cirka 1,5 timma innan matchstart. Där känner av stämningen, hälsar på olika personer i arenan, byter om i lugn och ro. Sedan värmer vi upp och sedan är det match. I paus pratar vi igenom saker som hänt under första halvlek, men sedan släpper man det och går ut till nästa halvlek. Efter match har vi ofta tillgång till att se sekvenser på film. Då har vi alltid en genomgång med observatören, om vad som gjorts bra och vad som kan göras bättre. Och efter 20 minuter har vi möjlighet att prata med media om vi vill. Sedan duschar vi och beger oss hemåt.

Bojan med sin domarkollega, och vän sedan ungdomen, Joakim Amri Nilsson.

Den som tror att det bara är att åka till arenan, döma matchen och sedan åka hem har fått domaryrket om bakfoten. Förutom att själva matchdagen blir lång för domarna, ofta blir det en halv eller hel dags resande dessutom, är det oerhört mycket förberedelser som ska göras inför matchdag. Och det gäller allt ifrån spelsystem till individuella egenskaper hos spelarna.

– Normalt sett så brukar jag se den senaste matchen som de båda lagen spelade omgången före. Hur ställer de upp, hur slår de sina hörnor, vem är frisparksskytt, vem tar hörnorna? Springer Nisse ut och ska ta en hörna så vet jag att han är högerfotad och då behöver jag stå i en viss vinkel för att hinna fram i tid. Man undersöker vilka spelare som kanske kan vara jobbiga mot domarna, och förbereder sig på hur man ska hantera honom på bästa sätt.

– Är du påläst och förberedd blir det en sån skillnad.

Är du någonsin nervös?

– Nja, lite pirrig i magen kan jag vara. Men det är nog bara bra. Jag är mest spänd på att få kicka igen matchen. Med alla förväntningar, alla folk som tittar.

”ALLA SOM NÅGON GÅNG TÄNKT TANKEN BORDE PROVA”

Den största förändringen som Bojan ser idag, jämfört med när han först började som domare, är att miljön blivit tuffare. Han tror att det är en spegling av den värld vi lever i, där sociala medier är en stor faktor i vardagen.

– Allt är så lätt att komma åt. Händer någonting i Stockholm så vet vi det om fem minuter, här i Göteborg. Och det tror jag är den största skillnaden med vårt jobb. Att vi gör ett fel, och sen är det en rubrik.

I tidningar och fotbollsforum läser vi om hur fler och fler väljer att hoppa av domaryrket, framför allt i ung ålder. Detta tycker Bojan är tråkigt, speciellt eftersom han själv vet hur roligt han tycker att jobbet är. Men han förstår att folk inte orkar hantera hets från föräldrar, som blivit allt mer uppmärksammat de senaste åren.

Hur kommer man till bukt med föräldrahetsen mot domare?

– Det är nog inte en domarfråga, det är en samhällsfråga, det handlar om barnuppfostran. Och för barn som har aggressiva och ovårdade föräldrar lär de sig att det är så man ska vara. De får helt fel tänk redan från början. Föräldrar ska ju vara förebilder för barn, det handlar inte bara om att domarna ska få det bra.

– Förra året hade vi två göteborgslag där ledarna blev avstängda. Och det är sånt som måste till, folk känna att det här är inte okej. Man måste sätta stopp.

Bojan säger flera gånger hur glad han är över sitt jobb. Han tycker att alla som någon gång tänkt tanken borde prova.

Hur blir man domare?

  Man tar kontakt med det fotbollsförbund som man bor i. Man skickar in en ansökan och så har de uttagningar. Det börjar med en intervju, så att de får en bild av vem personen är. Sedan får man gå igenom lite regler. När jag gick min första kurs fick man sen döma en match på Heden, förstaårs elvamannafotboll, för tjejer eller killar. Då har man ett par instruktörer som är med. Man kan även få en fadder som man har kontakt med under utbildningen som åker ut och stöttar.

Hur lång tid tar det från ansökan till att man är klar?

– Det kan gå jättefort. Ofta ansöker man efter säsongen. I januari-februari har de intervjuerna för att sedan i mars-april börja med den första matchen. Och blir du godkänd så slängs du in direkt i pojkfotbollen. Där är ju lite fler matcher, där landet vara 3-4 matcher per vecka så då kommer man in i det ganska fort.

Vad är det bästa med att vara domare?

– Alla människor man får träffa. Alla platser som man får se. Det är inte så negativt som det framställs utåt sätt. Man har sån kontakt med ledare och spelare. Vi träffas på upptaktsträffar, vi har regelgenomgångar med lagen där det är högt i tak och väldigt härligt. Sedan är det att försöka jaga perfektionisten i mig, att tävla mot mig själv och göra rätt på plan. Försöka bli bättre för varje år.

Tio snabba med Bojan Pandzic

Favoritmat – Pasta med gorgonzola

Favoritartist – Jag är allätare, kan inte lägga någon på förstaplats. Men jag gillar Petter och hans texter.

Favoritfärg – Vit

Favoritglass – Piggelin

Favoritdjur – Fiskar har jag haft, så det är väl det närmsta jag kommer

Favoritfilm – Man on Fire

Senaste konserten du var på – David Guetta i Stockholm

Favoritsport förutom fotboll – Tennis. Favoritspelaren är Novak Djokovic.

Någonting du hatar – Att inte få sova när jag behöver det

Någonting du älskar – Min familj

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Flickfotboll

SUPERSÖNDAG: Futebol dá força – Stärker självkänslan hos tjejer med hjälp av fotboll

Publicerad

den

På bara fem år har över 600 fotbollsledare utbildats i fyra länder under organisationen Futebol dá forças flagga. De är i alla möjliga åldrar, av olika kön, från olika ursprung och med olika bakgrunder. Men en sak har de gemensamt. De vill hjälpa tjejer att växa. Futebol dá força vill att alla tjejer och kvinnor ska känna sig starkare och få en trygg och utvecklande plats i samhället.
– Vårt högsta syfte är att vi inte ska behöva finnas, säger Frida Persson till
ungdomsfotboll.se.

Precis som i förra Supersöndag inleds denna intervju med en grå himmel och blåsigt regn. Men nu befinner vi oss inte i Stockholm utan i Borås. Väderleken kom alltså inte som en lika stor chock denna gång, men något vidare regnskydd hade ungdomsfotboll.se inte tänkt på.
– Oj, hade du inget paraply? Frågar Frida Persson vid dörren när hon släpper in mig i byggnaden.

Frida jobbar som nationell verksamhetsledare på Futebol dá força och sitter på ett modernt inrett kontorshotell i Borås. Hennes kollegor finns utspridda över världen. Utbildnings- och ledarskapsorganisationen för tjejer finns för tillfället i fyra länder och tiotals andra har anmält sig för att få dit organisationen. Men vi tar det från början.

Det hela startade med den unga Cecilia Safaee (då Andrén Nyström) som tackade ja till att bli ledare för ett tjejlag i Stockholm när hon var 14 år gammal.
– Cecilia har alltid, precis som jag, spelat fotboll. Hon har sett sporten som sitt första hem, fotbollen har betytt jättemycket, berättar Frida om FDF-grundaren.

Cecilia valde direkt att inte bara fokusera på vem som var forward eller vem som var målvakt, utan såg sina spelare som personer och försökte stärka deras självkänsla och självförtroende. Hon pratade mycket om hur de hade det hemma, i skolan och i övrigt utanför fotbollen.
– Hon märkte hur mycket tjejerna växte, hur mycket bättre på fotboll de blev och hur mycket de stod upp för sig själva och varandra, säger Frida.

Från funktion till person

När Cecilia hunnit bli nitton ville hon testa sin typ av ledarskap i ett land där hon tänkte att förutsättningarna för tjejer var mycket sämre. År 2011 begav hon sig till Moçambique. Väl där fick hon kontakt med en mocambikansk landslagsstjärna vid namn Sara ”Sarita” Jacob Simone och bjöds in på en träning med ett flicklag.
– Cecilia kunde inte portugisiska så bra. Hon trodde att hon bara skulle titta på den där träningen, men hon hade visst sagt ja till att träna de här tjejerna. Så då var det bara att köra, ler Frida och fortsätter:
–. Och samma sak hände där, väldigt fort. Tjejerna gick från att bli en funktion till att bli personer. De insåg att de kunde ha drömmar och mål.

Den nya, svenska tränaren väckte en nyfikenhet och ett stort intresse från andra ledare. Det verkade finnas en lust och ett engagemang att anamma Cecilias syn på ledarskap. Ganska fort insåg Cecilia att det inte var långsiktigt hållbart att hon stod där och tränade 30 tjejer, utan hon började lära ut det förhållningssätt hon jobbade efter. Det blev startskottet för organisationen. I februari 2012 gick de första 26 ledarna Futebol dá forças utbildning i Moçambiques huvudstad Maputo. Fem år senare finns organisationen i fyra länder – Moçambique, Zambia, Sverige och Finland – och ytterligare 26 länder har skickat förfrågningar om att få starta upp en FDF-verksamhet hos sig.
– Vi har utbildat över 600 ledare som nu tränar runt tiotusen tjejer i fotboll varje vecka. Och nu i november lanserar vi något vi kallar FDF Movement, som är en ledarskapsutbildning online. Oavsett var du befinner dig i världen ska du kunna gå en utbildning och, om du vill, bli FDF-ambassadör för ditt land, förklarar Frida.

Tjejerna Edessa och Melidia på FDF:s Summer Camp i Södertälje i somras. (Foto: Albera Jene)

Vad är det då som är så speciellt med Futebol dá forças utbildningar? Vi låter Frida berätta hur organisationen jobbar med att utbilda fler kvinnliga ledare och kompetensutveckla och stötta de kvinnliga ledare som redan finns i föreningslivet.
– Utbildningen är i tre steg, och totalt sex dagar. De första två dagarna ägnas åt värdebaserat ledarskap. Mycket är kopplat till självförtroende och självkänsla. Vad är det egentligen och hur kan vi stärka det hos unga tjejer?
– Sedan pratar vi mycket om värderingar och hur de påverkar dem vi leder. Många tänker att värdebaserat ledarskap är någonting bra, per automatik. Men det beror ju helt på vilka värderingar du har. SD, Vänsterpartiet, Moderaterna – de har alla värdebaserat ledarskap. Men det ser väldigt olika ut. Så ledarna utbildas i att aktivt välja vilka värderingar de sprider vidare.

Steg två i Futebol dá forças ledarskapsutbildning är basutbildningen från fotbollsförbundet i det land man utbildar sig i. I och med detta blir man certifierad från förbundet.
– Steg tre är kopplat till sexualitet, respekt och självkänsla. Tjejers självbild är så förknippad med hur vi ser på våra egna kroppar, det är väldigt mycket tabu, skuld, skam och okunskap kring det. Så här ger vi ledarna verktyg för att prata om allt ifrån mens till våld i hemmet, ätstörningar eller hur viktigt det är att skydda sig vid sex.

All utbildning är förankrad i forskning och Frida berättar att de ser tydliga kopplingar mellan hur många kvinnliga ledare som finns och hur många spelande tjejer och kvinnor som finns i föreningarna. När utbildningen är avklarad blir du som ledare ihopparad med en förening i ditt närområde, om du inte redan är aktiv inom en förening. Och Svenska fotbollförbundet är positiva till det FDF bidrar med till idrottssamhället.
– Förbundet följer vårt arbete och de stöttar oss. Vi för en dialog kring hur vi skulle kunna samverka ännu mer, säger Frida.

”Inte lösningar som saknas, utan viljan att göra någonting”

28-åriga Frida är född och uppvuxen i Borås och kom in i organisationen genom just en ledarskapsutbildning 2013. Hon fastnade för det som Futebol dá força står för och började arbeta ideellt med verksamheten vid sidan av studierna i Göteborg. Från och med juni 2016 är hon heltidsanställd i FDF.
– Fotboll är det bästa jag vet. Och det känns väldigt lyxigt och häftigt att få jobba med fotboll varje dag, i direktkontakt med ledare. Jag brinner verkligen för att alla, både tjejer och killar ska få spela fotboll. Jag vet hur mycket mitt lag och mina ledare har betytt för mig och den personen jag är i dag och jag vill att fler ska få den känslan och möjligheten.

Hon ser stora utmaningar i hur tjejer och kvinnor värderas annorlunda i föreningslivet runtom i Sverige. Frida berättar om hur Cecilia åkt runt i Sverige om mötts av föreningar som hade många projekt igång som hade att alla var välkoma. Men när hon besökte klubbarna rent fysiskt var det bara killar där.
– Hon åkte till en förening som hade öppna träningar för tjejer. Det var fyra tjejer i 15-16-årsåldern där. Så Cecilia frågade dem vad de skulle göra för att få dit 40 tjejer istället. Svaren hon fick var att  de skulle byta dag (de tränade på fredagar), de skulle byta tid (det var en så sen tid att många tjejer inte fick vara ute för sina föräldrar), de skulle byta plats (träningarna var på en ganska otrygg plats dit man inte ville gå), de skulle ta bort åldersgränsen som var satt och de skulle vilja ha en kvinnlig ledare. Alltså fem full genomförbara saker. Så Cecilia ringde upp den verksamhetsansvarige och han sade att de skulle ta tag i det.

Cecilia åkte en vända till Moçambique och när hon kom tillbaka till Sverige ringde hon upp en av tjejerna på den öppna träningen.
– Först och främst var hon helt överväldigad att Cecilia kom ihåg henne, det hade aldrig hänt förut att någon vuxen hade återkopplat. För det andra så hade det inte skett någon förändring med de öppna träningarna. Det enda som hade hänt var att de fyra tjejerna hade slutat, berättar Frida.
– Då insåg Cecilia att det är inte lösningar som saknas, utan en genuin vilja att göra någonting.

Frida Persson i Boråsrusket. (Foto: Kajsa Kalméus)

Tillbaka till det här med självkänsla och självförtroende. De där komplexa fenomenen är något som Frida brinner för lite extra.
– Självförtroende handlar ju om vad du gör och självkänsla om vad du är. Men vi får ofta bara höra feedback på allting vi gör. Och om vi blandar ihop dem och ett barn kommer hem från skolan med ett prov som gått bra så säger vi ”vad du är duktig!”, alltså en kommentar som är kopplad till självkänsla egentligen. Och när barnet då kommer hem med ett prov som gått sämre känner det ju sig dåligt som person. Jag tror att det är därför psykisk ohälsa är så stor i Sverige. Vår självkänsla är så resultatbaserad.

Hon berättar:

– På samma sätt som vi lär ut hur vi kan stärka det hos våra spelande tjejer, så vill vi också att ledarna ska lära sig att stärka det hos sig själva. Jag upplever att ledarna blir väldigt stärkta av att gå utbildningen och utvecklingsmässigt blir de mer öppna och trygga i sin ledarroll. De lyfter ämnen och frågor både med spelare, kollegor och föräldrar som de inte har lyft tidigare. De kanske inte har tänkte på att de ska lyfta dem, eller de kanske tidigare känts skitjobbiga att lyfta. Men hos oss får de verktygen för det.

Har du några solskensexempel på från Futebol dá força?
– Det finns så många! Men ett exempel är Mary och Paula, två ledare i IFK Trollhättan. När de gick utbildningen så hade deras förening inga tjejer som spelade fotboll. Och de blev så stärkta av att gå utbildningen att de satte igång tre tjej- och damlag under utbildningens gång. Och nu har föreningen 80 tjejer och kvinnor som spelar fotboll. På tre år.

Bättre kontakt med känslorna genom att ”checka in”

Ett moment som Frida och FDF uppmuntrar ledarna att genomföra vid varje träning är något de kallar för ”checka in och checka ut”.
– Att checka in innebär att alla i gruppen får svara på en fråga som ledaren ställer, innan träningen börjar. Det finns forskning som visar på att lag, det kan vara ett säljteam som säljer strumpor eller ett OS-lag i friidrott), som checkar in i början av dagen presterar bättre. De får större gemenskap i gruppen och det leder till att de säljer mer strumpor eller får bättre resultat på OS.

Hur funkar det då?
– Du som ledare ställer en fråga kopplat till en värdering eller något som är viktigt för dig. Till exempel ”vad har du för känsla just nu”, ”vad är en värdering som är viktig för dig”, ”vad vill du fokusera på i fotbollen idag” eller ”vad är viktigt när man spelar i ett lag. Man samlar laget i en grupp och så att alla får chans att säga någonting. Sedan gör vi samma sak efter träningen, vi checkar ut.
– Det är viktigt att vi pratar om känslor. Oftast säger vi ”hur är läget” och svarar ”det är bra”. Men bra är ingen känsla. Vad är det som känns bra? Eller hur känns känslan i kroppen? Det är när vi inte pratar om känslor som personer istället tar ut det genom att till exempel slå någon. Jag tror att det finns ett behov att prata om känslor med killar också, de skulle må bättre av det.

Från vänster – Frida Persson, Ilham Ahmed, Fardowsa Mohamoud, Isabel Expósito och Camilla Ackerfors. (Foto: Tore Lund)

Idag är det 800 tjejer och kvinnor i åldrarna 4-58 som deltagit i Futebol dá forças öppna träningar runtom i landet. 200 står på väntelista för att gå ledarutbildningen. Förebilderna blir fler och fler för de unga fotbollstjejerna, och de som knutit an till FDF börjar ofta drömma, sätter ett högre värde på sig själva, utvecklar sin egen röst och vågar stå upp för sig själva och varandra. Det är någonting speciellt hos den boostande organisationen, det bubblar av engagemang och drivkraft hos tjejerna och kvinnorna i den.

– Vi tror att ju fler kvinnliga ledare det finns, desto fler tjejer kommer vilja spela, säger Frida och berättar om en studie som Svenska fotbollsförbundet gjorde för något år sedan.
– Man gjorde en undersökning i fyra kategorier, för att se vilka det var som blev ledare i föreningslivet idag. Kategorierna var etniskt svenska killar, killar med utländsk bagrund, etniskt svenska tjejer och tjejer med utländsk bakgrund. De som blev ledare i högst utsträckning var etnisk svenska killar. Och de som ville bli ledare i högst utsträckning var tjejer med utländsk bakgrund. Och det som skilde när man kollade på grupperna var att killarna hade fått frågan. Det är det väldigt många som vill. Men det krävs att någon ställer frågan. Det kan vi göra.

Vad har Futebol da forca för mål och visioner?
– Vi vill att alla människor ska nå sin fulla potential. Man ska ha kunskap om sina rättigheter och möjligheter och de ska respekteras. Det är en sak att känna till en rättighet, men om den inte respekteras av samhället eller någon runt dig så spelar det ju ingen roll.

– Det arbete vi gör kring inkludering och jämställdhet ska göras av de befintliga idrottsstrukturerna i alla länder. Vår högsta vision är att inte behöva finnas.

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Läs hela inlägget

Intervjuer

SUPERSÖNDAG: Enskede IK – Från toppning och selektering till årets förening

Publicerad

den

Foto: Johan Almblad


Ibland är det svårt att se att man kanske inte sitter på det rätta svaret. Ibland är man så bekväm att man blundar för att förändringens väg är den man behöver vandra. Men ibland hittar man styrka och motivation att våga testa, våga ta ställning och våga utvecklas. Den styrkan hittade Stockholmsklubben Enskede IK.

– Jag är så stolt över att vara en del av en förening som öppnade sig för ett nytt sätt att tänka, säger Enskede IK:s Magnus Pettersson i veckans Supersöndag.

Man kan nästan tro att vi är kvar i Göteborg, på sättet som regnet blåser in i våra benmärgar och piskar våra kinder. Men vi befinner oss i södra Stockholm. På en av planerna på Enskede IP lattjar fem-sex barn med neongula fotbollsskor och regnglänsande fotbollar. Ledaren som lattjar med dem har en dyngsur överdragsoverall. Men trots vädret ser ut att ha väldigt roligt.

Inne i det lilla huset vid sidan av planen sitter Magnus Pettersson. Han sitter numera i sportkommittén i föreningen och har varit en del av Enskede IK sedan 2007. Vi har bett honom att berätta om den resa som Enskede IK gjort från att vara en selekterande och toppande klubb, till att ta emot pris på Fotbollsgalan 2016 – efter att ha fått utmärkelsen Årets barn- och ungdomsförening.

Läs också: Blogg – ”Vågar vi hoppas på att framtiden är ljus?”

När Magnus kom till klubben för tio år sedan visste man inget annat än att det sättet man arbetade på var rätt. Vid elva års ålder valdes de allra bästa spelarna i årskullen ut och fick komma med i ett förstalag. Resten fick besked att de inte var bra nog.
– Ofta slutade det med att barn till tränare tog platser, de hade ju duktiga föräldrar som hade tränat dem och stimulerat dem. Klubben stod kvar med 70-80 barn som det var svårt att hitta tränare till. De var 11 år, berättar Magnus som var tränare för en av grupperna pojkar födda -01 när det var dags för deras gallring 2012.

Man lutade sig mot valda sanningar och anekdotisk kunskap. Det hade alltid varit på det där sättet så visst måste väl det vara det rätta? Men i och med att selekteringsprocessen nått Magnus lag började han läsa på bland forskningsrapporter och böcker i ämnet. Och det han hittade var mängder av svar som sade att Enskede IK arbetade på helt fel sätt, modern forskning visade på att selektering i tidig ålder snarare hämmade talang och framgång för individerna. Magnus fick även kontakt med Fredrik Sundqvist, utbildningsansvarig i Azalea BK, som skrev en bok om ungdomsfotboll och just dessa frågor som Enskede stod inför. Fredrik besökte Stockholmsklubben på hösten 2013 och höll ett seminarium om hur man arbetade i Göteborg.
– Efter att Fredrik varit uppe så satte vi ihop en arbetsgrupp som skulle gå igenom den moderna forskningen som fanns. Vi grottade ner oss, skrev och tog den till oss. Sedan sammanställde vi allt i en rapport.

Enskedemodellen tas fram

Rapporten rörde allt ifrån fördelarna med multiidrottande till risken att förlora spelare om man inte ger dem bekräftelse för det arbete de lägger ner. Den tog upp olika typer av lärande inom idrotten, vikten av det sociala sammanhanget och biologiska aspekter när det kommer till hjärnan och mognad hos de utövande barnen. Man upprepade även riktlinjer och regler från FN:s barnkonvention, Idrotten Vill och Statens idrottspolitiska mål. Slutsatsen landade framför allt i att en bred verksamhet med senarelagd selektering inte står i motsatsförhållande till att fostra framtida elitspelare utan är istället en effektivare modell med färre inslag av psykisk och fysisk ohälsa. Baserat på denna rapport kunde arbetsgruppen sedan ta fram ett förslag på en ny utvecklingsmodell för Enskede IK. Och tillsammans kunde gruppen sedan möta argument och involvera andra i det nya förslaget.

Det fanns såklart utmaningar i att genomföra en så stor förändring som arbetsgruppen presenterade. Tänk om styrelsen skulle tycka att det var ett för stort projekt? Tänk om ledarna motsätter sig det nya förslaget? Tänk om föräldrarna sätter sina barn i en annan klubb?
– Men det visade sig att den stora massan har sympatiska värderingar. Och engagemanget från ledare när de fick reda på att de skulle få träna alla sina spelare fram till och med att de var 15 år blev snarare större. Det blev ingen spelarflykt, som vissa befarade, säger Magnus.

Läs också: Blogg – En hyllning till klubbarna som fattat vad allt handlar om

Den nya utvecklingsmodellen klubbades igenom på våren 2014 och nu är selektering i de yngre åldersklasserna helt borttagen. Enskedemodellen, som den nya modellen kallas, syftar bland annat till att skapa starka sociala band bland de tusentals barnen och ungdomarna, för att de ska känna samhörighet och trygghet i sitt fotbollsutövande. Alla ska ha samma förutsättningar och få samma möjligheter till utveckling. En del andra föreningar har hört av sig för att få råd och representanter från Enskede IK har varit på Stockholms fotbollsförbund och föreläst om Enskedemodellen.
– Det är klart att det varit tufft ibland. Vi är 2 400 medlemmar så det vore konstigt om vi inte hade konflikter, men en konflikt kan också svetsa gruppen samman ännu fastare om den hanteras korrekt.

Vad är det som gjort Enskedemodellen så framgångsrik?
– Den ökade delaktigheten. Jag kände själv att föreningen kom och tog över de spelare jag tränat i 5-6 år, helt plötsligt dög inte jag som tränare. Och föreningen bad om lojalitet från spelare, tränare och föräldrar, men sedan kom föreningen och plockade de spelare de tyckte var bäst till en ny träningsgrupp och så stod vi andra kvar. Men nu är vi alla mycket mer engagerade och lojaliteten går åt båda håll.

 

Magnus Pettersson. (Foto: Kajsa Kalméus)

Andra fördelar med den nya modellen är att föreningen fått helt nya förutsättningar när det kommer till träning. Magnus berättar att eftersom juniorerna numera är så många, det är inte bara några enstaka som valts selekterats ut, så kan de hjälpa till med träningar av de yngre spelarna. Pojkar och flickor födda -01 har nu tagit hand om träningar för småttingarna födda -11, de som är födda -02 har tagit hand om barnen födda -12. Även målvakterna i sjumannalagen har fått andra förutsättningar i sin träning.
– I vår 01-klass har vi sex målvakter. Det ger oss helt plötsligt möjligheter att ha enskilda målvaktsträningar för ungdomslagen. Det hade aldrig gått om vi bara hade ett eller två juniorlag med två målvakter. Men nu tränar dom både flickor och pojkar i de yngre åldrarna. Det är en typ av återbetalningseffekt vi börjar få, tack vare att vi är så många.

En annan viktig del att lyfta är den sociala fonden som Enskede IK länge haft i samarbete med sin huvudsponsor BEA. Där ges barn och ungdomar med tuffare förutsättningar en möjlighet att söka stöd för att ha råd med avgifter och fotbollsmaterial.

”Föreningen vågade titta på sig själva”

Den framgångsrika förändringen gjorde att Enskede IK år 2016 blev utsedda till Årets barn- och ungdomsförening. Något som gav föreningen, och alla som kämpade i den, ett kvitto på att de valt rätt inriktning. Tre av Enskedes representanter fick i november ifjol kliva upp på Fotbollsgalans scen och ta emot priset efter den stora förvandlingen.
– Det var ju en stolthet, såklart, minns Magnus.
– Det är så många som jobbat med detta, utan så mycket engagemang från hela föreningen, alla hundratals ledare och styrelsen hade det aldrig gått.

Vad är du mest stolt över när du ser tillbaka på denna resan?
– Jag är nog mest stolt över att jag hamnade i en förening som var öppen för att ta emot modern kunskap, som forskningen till exempel. Och som faktiskt förändrade sig. Det är en av Sveriges fem största föreningar, och att man brett i föreningen vågar ta det klivet utan att man vet vad som ska hända… Femtio personer hade ju kunnat dra någon annanstans över en natt. Det visste vi ju inte. Men att föreningen vågade titta på sig själva, inse att det man höll på med inte var speciellt modernt eller värdigt och sedan ta beslutet att ge sig in i det förändringsarbetet, det är jag nog allra mest stolt över.

Det regnar fortfarande utomhus när vårt samtal med Magnus börjar lida mot sitt slut. Det har hunnit bli mörkt. Men i Enskede IK:s historia finns så mycket ljus och värme att man knappt lägger märke till det ruggiga novembervädret. Denna förening har fattat grejen. Alla ifrån högsta styrelsemedlemmen till ungdomen som leder fotbollsskolan för femåringarna. Barn tillåts numera vara barn, tillåts drömma och ha kul utan att känna prestationsångest eller sorg över att bli bortvald. Talanger och elitspelare kommer att frodas tillsammans med de som bara spelar fotboll för att träffa sina vänner och vill komma bort från tjatiga föräldrar och syskon ett par gånger i veckan. Enskede IK lutar sig numera mot evidensbaserad forskning och de förstår att utveckling och lärande inte är linjärt, inte heller talang. Föreningen vet att man kommer få fram ler elitspelare med detta moderna sätt att tänka.
– Man ska inte glömma att alla drivs av en inre motivation. Vill man bli duktig då blir man det. Och Enskedemodellen ska inte motverka det på något sätt. Men, vi ska också tillåta dem som bara spelar för att det är roligt att vara med. Vi kommer att få fram duktiga elitspelare ändå, säger Magnus.

Läs också: Supersöndag – Möt Stiftelsen Dunross

 

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Läs hela inlägget

Intervjuer

Supersöndag: Domaren Maral har stora drömmar – ”Långsiktiga målet är Europa”

Publicerad

den

Det finns 183 kvinnliga fotbollsdomare i Sverige. I Västergötland finns det åtta. En av dem är Maral. När hon inte arbetar som sjukhusfysiker drömmer hon om att döma Europeisk fotboll och mästerskap. Och hon hoppas att fler tjejer vågar prova.
– Jag trodde inte att det skulle vara så roligt, men det är verkligen jättekul, säger Maral Mírzai till Ungdomsfotboll.se i veckans Supersöndag.

Man tror kanske att alla fotbollsdomare gått över till det dömande yrket för att de inte nådde sina mål som fotbollsspelare. Eller åtminstone att de har spelat fotboll någon gång. Men det är en hel del domare som aldrig spelat.
– Många av dem har tittat mycket på fotboll, eller kanske dömt i andra sporter. Egentligen behöver man inga förkunskaper. Regler lär man ju sig. Men det är klart, vill man göra det lätt för sig skulle jag säga att man ska skaffa sig lite spelförståelse, säger Maral. som började spela fotboll vid 16 års ålder, vilket kan anses relativt sent.

Maral kommer från Borås och är nu 26 år gammal. År 2012 flyttade hon till Göteborg för att studera till sjukhusfysiker, en person som jobbar med strålskydd och strålsäkerhet inom röntgendiagnostik. Tre år senare tog hon examen och nu jobbar hon heltid på Sahlgrenska. Under hela studietiden höll hon igång sitt fotbollsintresse och spelade med ett studentlag i Göteborg.
– Sedan åkte jag på skador. Stukningar, lite smällar, knäskador. Inga allvarliga grejer, men det blev tråkigt och jag fick negativ energi. Då hade jag ett litet uppehåll och så började jag döma istället. Sedan blev jag sugen på att börja spela igen, så då gjorde jag båda ett tag. Sedan när jag tog examen gick jag över till att döma helt.

Hur kom det sig att du testade dömandet?
– Jag hade en studentkompis som dömde fotboll, han tjatade på mig i flera år att jag skulle börja. Det var bokstavligen han som skrev mailet till förbundet, jag satt bredvid. Jag fick svar ganska snabbt och så gick jag steg 1-kursen.

Maral (till höger) med sina domarkollegor Camilla Stendahl (till vänster) och Anela Hadziselimovic (mitten).

Nu har Maral dömt i fyra och ett halvt år. Hon är har fått godkänt i steg 3-kursen och är behörig att döma på de höga nivåerna Elitettan och Damallsvenskan, men först måste hon få en klassificering för de olika serierna. För att bli klassificerat behöver hon döma några provmatcher och bli godkänd. I år har Maral haft provmatcher i Elitettan och i  november får hon besked om hon blir klassificerad för serien. Och hon erkänner att hon är lite nervös.
– Jo, det är jag allt. Det är man alltid. Man vill inte ha för höga förhoppningar, men man vill ju ändå prestera.

Så som spelare vill vinna och avancera i divisioner, känner du en liknande tävlingsinstinkt även som domare?
– Ja, det gör jag. Speciellt när man på introduktionsdagen fick alla stegen presenterade för sig, när man såg hur långt man kunde nå. De sade ju att det kunde ta tio år, men man bli peppad på att nå dit snabbare.

Vilken är den högsta nivån du skulle kunna döma i? 
– Nationellt är det Damallsvenskan på damsidan. Och jag tror att man blir behörig att döma högsta nivån för herrar också. Men det räcker inte att bara vara behörig, man måste klara de fysiska testerna också.

Många positiva sidor

De fysiska testerna kan för en orutinerad låta som tuffa, krävande utmaningar. Maral berättar att det senaste testet hon gjorde bestod av två olika löptester. Först ett sprinttest, där man skulle springa 40 meter på max 6,5 sekunder. Detta gjorde man sex gånger. Därefter var det ett intervalltest, där man skulle springa 75 meter hela 40 gånger på en viss tid. Maral medger att testerna är tuffa, men mer på ett mentalt plan.

Hon tränar minst tre gånger i veckan, exklusive match. Innan säsongen har hon mycket fokus på kondition, men när säsongen väl kommit gång lägger hon mer fokus på styrka.
– Sådär har jag aldrig behövt tänka innan. Jag har trott att jag haft tillräckligt bra kondition och varit tillräckligt snabb för matcher och träning. Men man märker att med åldern är man inte lika stark. Man måste träna styrka för att hålla sig borta från skador.

De positiva sidorna med dömandet är många. De mesta grundar sig i att man utvecklas som person, förklarar Maral.
– Man går bland annat in i en annan roll och lär sig att ta beslut. Man får bra ledaregenskaper, man får bra tålamod. Och framför allt lär man känna sig själv väldigt mycket.

Hon berättar att många av hennes vänner idag är sådana hon fått efter att hon blivit domare. Och när familjen tröttnat på hennes prat om fotboll kan hon alltid vända sig till sina domarkollegor för att få utlopp för sitt intresse.
– En annan sak som jag tycker om med dömandet är när man får återkoppling från spelare och ledare. Även om du gör en felfri match får du sällan höra ”Vad bra du var idag, domarn”. Men den gången man får höra det… det väger mer än allt skit man får höra.

Vad är det som gör dig till en bra domare?
– Spelförståelsen. Jag är ganska ödmjuk som person, även på plan. Jag har bra nivå på mitt tålamod, jag brister inte för tidigt men när det väl gör det så är det på ett bra sätt. Och så har jag en bra fysik.

Vad känner du att du har kvar att utveckla?
– En egenskap jag försöker utveckla som domare är att få igång snacket på plan lite mer. Inte vara så fokuserad och tyst på planen, utan försöka prata lite. Kanske skoja, föra en dialog. Det vinner man på. Men det där tror jag kommer med åren.

Drömmer om Europa

Än så länge är det få tjejer som dömer fotboll. Men det finns några stycken som dömer på mycket hög nivå. Bland annat Pernilla Larsson och Sara Persson som båda är licensierade Fifa-domare. Pernilla har dömt VM-matcher och Sara dömer bland annat herrmatcher i division 2 samt har många internationella matcher på meritlistan. För Maral är det viktigt att lyfta fram tjejer i domaryrket. Hon säger att det är en brist på just kvinnliga domare och så fort hon får möjlighet försöker hon prata med vänner och familjemedlemmar och få dem att börja.
– Jag försökte övertala en kollega att börja men hon nappade inte. Men jag har övertalat min syster, så hon ska gå steg 1-kursen nu, säger Maral.

Vad har du för mål och drömmar med ditt dömande?
– Kortsiktigt är det att klättra upp så mycket jag kan. Först vill jag etablera mig i Elitettan. Sedan är det långsiktiga målet att komma ut i Europa. Kanske döma något mästerskap? Det skulle jag vilja uppleva någon gång.

 

11 snabba med Maral Mírzai

Favoritmat – Ugnsbakad lax med rotfrukter

Favoritartist – Ed Sheeran och Beyoncé

Favoritfärg – Grön

Favoritglass – Magnum White

Favoritdjur – Valar, det är det djur jag fastnat för mest och jag kan slösa min tid på Instagram med att se på valar

Senaste biofilmen du såg – Pirates of the Caribbean (Dead Man Tell No Tells)

Favoritfilm – Django Unchained med Leonardo Di Daprio

Senaste konserten du var på – Beyoncé i Stockholm, 2016

Favoritsport förutom fotboll – Ingen, bara fotboll

Någonting du hatar – Kyla

Någonting du älskar – Resa (häftigaste stället var New York, men Lissabon var också jättebra)

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Läs hela inlägget
Annons

Facebook

Instagram

Populärt

Copyright © 2017 Alvarado Sport & Media