Ibland blir det inte som man tänkt sig. Vad som helst kan hända. I skolan, i vardagen eller på fotbollsplanen.
De flesta vi pratat med under och efter Utvecklingslägret i Halmstad har haft ett smärtfritt läger där allt har flutit på. Men det finns de som inte haft det lika lätt. En av dem är Endrit Spahiu.
Endrit spelar i FK Karskronas U17-lag och kom till lägret tillsammans med Blekingelaget. Precis som många andra vi pratat med blev han överlycklig när han fick besked om att han blivit uttagen till lägret.
– Det kändes otroligt skönt. Sedan jag var liten har jag velat komma med till lägret och jag har kämpat väldigt mycket. Jag blev väldigt glad och stolt över att jag kom med, säger Endrit.
Han hade dragits med ljumskproblem i någon vecka, men varit duktig med att värma och och stretcha ordentligt. På söndagen, när han kom ner till Halmstad hade han inte det minsta ont och den första träningen gick jättebra.
– Det var många som kom fram till mig efter den träningen och sade att de aldrig sett mig så taggad. Det gjorde mig jätteglad!
Missa inte: Facebook Live med Daleho Irandust!
Men måndagen blev inte som han hade tänkt sig.
–När matchen startade var jag inte så nervös, jag var ganska lugn. Det gick väldigt bra de första tjugo minuterna. Jag fick en assist efter bara fem minuter och det var väldigt roligt att spela. Sedan kom skadan.
Vad var det som hände, var det ljumsken som spökade?
– Jag gick in i en duell och trampade snett och stukade foten. Jag skadade ett ligament i foten. Så jag var snabb med att hoppa ut och linda om den.
Märke du direkt att det var allvarlig?
– Egentligen inte. Jag blev förstås rädd, för jag visste inte vad det var. Men när matchen var slut så kunde jag ändå gå lite på foten, jag tänkte att jag skulle kunna vila på tisdagen och kanske komma tillbaka på onsdagen.
På måndagkvällen fick Endrit dock mycket ont. Han hade svårt att röra sig och kunde inte ens ta sig till föreläsningen som förbundskapten Roland Nilsson höll i.
– Då var jag väldigt rädd för att jag inte skulle kunna spela mer.
På tisdagen gick 15-åringen till lägrets läkare och fick beskedet att det inte skulle bli något mer spel för hans del under lägerveckan.
– Då blev jag helt förkrossad. Om jag ska vara ärlig så grät jag faktiskt lite. Jag har aldrig varit så taggat inför någonting som jag var inför lägret.
Hur kände du då? Ville ge upp och dra hem?
– Nej, jag tänkte att det finns ett litet hopp att jag kanske kan komma tillbaka och spela den sista matchen på fredagen. Plus att jag ville vara med laget och stötta dem. Och jag har lärt mig oerhört mycket ändå, så jag är glad att jag stannade.
Läs också: Kalmar FF:s målspruta Jerry Schylström om tiden i Halmstad
Mittfältaren Endrit berättar att det var väldigt jobbigt att sitta vid sidlinjen och se när alla kompisar spelade. Speciellt när Roland Nilsson och de andra förbundskaptenerna kom och tittade och skrev i sina anteckningsblock:
– Jag ville verkligen visa upp mig, för jag tror ju på mig själv och att jag hade kunnat komma med till uttagningarna på Bosön.
Hur gjorde du för att hantera besvikelsen?
– Jag var ju ledsen men jag fick oerhört mycket stöd från mina föräldrar. Jag är jättetacksam för det. Utan dem vet jag inte vad som hade hänt, jag var riktigt ledsen.
Endrits mamma Emina och pappa Hetem följde med till Halmstad och bodde hos några släktingar i Värnamo om nätterna.
– Jag sade till dem att de kunde åka hem, eftersom jag inte skulle spela mer. Men de ville vara med hela veckan för att stötta mig.
– Och min lillebrorsa var fantastisk. Han är som min agent kan man säga, haha. Han bryr sig om mig hur mycket som helst, tillägger Endrit om sin 11-åriga lillebror Ardit.
Nu har Endrit varit hemma i några dagar och han har fått chans att smälta lägerveckan. Han säger att känslorna varit blandade, men att han ändå fick ut någonting av lägret.
– Jag lärde mig verkligen att skador är en del av den här underbara sporten. Skador kommer komma och det är bara att bita ihop och kämpa. Även de bästa har sina ups and downs. Och för att nå sitt mål är det bara att kämpa vidare, för skador kommer komma, tyvärr.
Tror du att din starka inställning gjorde något avtryck på tränarna och kanske förbundskaptenerna?
– Jag hoppas ju det i alla fall. Jag stöttade killarna väldigt mycket och pratade mycket med dem på uppvärmningen och innan matchen, gav dem tips ifall de hade några känningar eller så. Jag hade en ledarroll i laget under första matchen, det var jag som stod och snackade och styrde upp laget. Så jag tänkte att det inte är någon mening att åka hem, utan stanna och stötta grabbarna och visa för alla att jag är intresserad av detta och att det är detta jag brinner för.
Nu blev ju du skadad, så du inte kunde fullfölja lägret, men det är många som inte ens blir uttagna och får chansen. Vad är ditt budskap till dem?
– Till dem skulle jag bara säga att de ska fortsätta kämpa. För det här är inte sista chansen. Visst är det jättekul, spännande och lärorikt att vara med på det här lägret, men man ska absolut inte gräva ner sig för att man inte kom med. Många som kanske skulle varit här missade lägret på grund av skador. Men man måste fortsätta jobba och hålla motviationen uppe. Det kommer lösa sig om man vill det tillräckligt mycket.
Läs också: BLOGG: Låt inte hemska rubriker smutsa ner vår Gothia-vecka!
Endrit har gjort några lugna träningar med foten tejpad, och han berättar att det känts bra. Nu väntar tuffare träning och han hoppar och tror att han ska vara redo inför sin första Gothia Cup-turnering.
Han säger att han funderade på att testa att spela den sista matchen på Utvecklingslägret, men att han bestämde sig för att stå över av flera olika skäl.
– Jag värderade läget. Jag kunde ju ha försökt att spela på fredagens match. Men jag kände att jag inte hade kunnat ge hundra. Jag hade inte kunnat gå in i duellerna och då ser det ju inte så bra ut från läktaren. Jag spelar ju väldigt fysiskt annars, så jag hade inte kunnat vara mig själv på plan. Och så var jag ju också rätt att jag skulle slå upp skadan. Så då var det bättre att vila och ge allt på Gothia istället.
Han fortsätter:
– Jag är glad över att jag tog det beslutet, och det var tränarna också. Tränarna ska ha en big up. De stöttade mig mycket. De pratade med mig och sa att det kommer chanser att komma med till landslaget lägre fram, så det är bara att kämpa vidare. Det stärkte mig.
– Mina lagkamrater stöttade mig också jättemycket. Vi hade jättekul både på och utanför planen och det gjorde att jag ibland, för stunden, glömde att jag var skadad.
Han poängterar med detta hur viktigt det är att ha en bra sammanhållning i laget och uppstår hinder.
Hur har det varit sedan du kom hem?
– Jag har funderat mycket, jag hade verkligen velat visa mig. Men mina föräldrar och tränare har pratat med mig jättemycket och många har skrivit till mig att jag inte ska gräva ner mig. Och jag lyssnar på dem. Jag är tacksam för all stöttning jag får.
Hur mycket ser du fram emot Gothia Cup?
– Det ska bli spännande, jag är enormt taggad på att komma tillbaka och spela. Jag vill visa vad jag går för och hjälpa laget att gå så långt som möjligt.
Tack, Endrit för att du berättade din historia. Och tack för att du sänder hopp och peppande ord till andra som kanske inte hade det läger de hoppats på, och till de som inte fick chansen att åka till Halmstad.
Vill ni se Endrits lag, FK Karlskrona, spela ser ni dem i U16-klassen. De spelar sin första match på måndag klockan 11:00 på Tuvevallen, mot Hässleholms IF.
