Följ oss

Intervjuer

Endrit Spahiu om skadan som rörde till hans Utvecklingsläger: ”Man får inte gräva ner sig”

Publicerad

den

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Vad som helst kan hända. I skolan, i vardagen eller på fotbollsplanen.

De flesta vi pratat med under och efter Utvecklingslägret i Halmstad har haft ett smärtfritt läger där allt har flutit på. Men det finns de som inte haft det lika lätt. En av dem är Endrit Spahiu.

Endrit spelar i FK Karskronas U17-lag och kom till lägret tillsammans med Blekingelaget. Precis som många andra vi pratat med blev han överlycklig när han fick besked om att han blivit uttagen till lägret.
– Det kändes otroligt skönt. Sedan jag var liten har jag velat komma med till lägret och jag har kämpat väldigt mycket. Jag blev väldigt glad och stolt över att jag kom med, säger Endrit.

Han hade dragits med ljumskproblem i någon vecka, men varit duktig med att värma och och stretcha ordentligt. På söndagen, när han kom ner till Halmstad hade han inte det minsta ont och den första träningen gick jättebra.
– Det var många som kom fram till mig efter den träningen och sade att de aldrig sett mig så taggad. Det gjorde mig jätteglad!

Missa inte: Facebook Live med Daleho Irandust!

Men måndagen blev inte som han hade tänkt sig.
–När matchen startade var jag inte så nervös, jag var ganska lugn. Det gick väldigt bra de första tjugo minuterna. Jag fick en assist efter bara fem minuter och det var väldigt roligt att spela. Sedan kom skadan.

Vad var det som hände, var det ljumsken som spökade?
– Jag gick in i en duell och trampade snett och stukade foten. Jag skadade ett ligament i foten. Så jag var snabb med att hoppa ut och linda om den.

Märke du direkt att det var allvarlig?
– Egentligen inte. Jag blev förstås rädd, för jag visste inte vad det var. Men när matchen var slut så kunde jag ändå gå lite på foten, jag tänkte att jag skulle kunna vila på tisdagen och kanske komma tillbaka på onsdagen.

På måndagkvällen fick Endrit dock mycket ont. Han hade svårt att röra sig och kunde inte ens ta sig till föreläsningen som förbundskapten Roland Nilsson höll i.
– Då var jag väldigt rädd för att jag inte skulle kunna spela mer.

På tisdagen gick 15-åringen till lägrets läkare och fick beskedet att det inte skulle bli något mer spel för hans del under lägerveckan.
– Då blev jag helt förkrossad. Om jag ska vara ärlig så grät jag faktiskt lite. Jag har aldrig varit så taggat inför någonting som jag var inför lägret.

Hur kände du då? Ville ge upp och dra hem?
– Nej, jag tänkte att det finns ett litet hopp att jag kanske kan komma tillbaka och spela den sista matchen på fredagen. Plus att jag ville vara med laget och stötta dem. Och jag har lärt mig oerhört mycket ändå, så jag är glad att jag stannade.

Läs också: Kalmar FF:s målspruta Jerry Schylström om tiden i Halmstad

Mittfältaren Endrit berättar att det var väldigt jobbigt att sitta vid sidlinjen och se när alla kompisar spelade. Speciellt när Roland Nilsson och de andra förbundskaptenerna kom och tittade och skrev i sina anteckningsblock:

– Jag ville verkligen visa upp mig, för jag tror ju på mig själv och att jag hade kunnat komma med till uttagningarna på Bosön.

Hur gjorde du för att hantera besvikelsen?
– Jag var ju ledsen men jag fick oerhört mycket stöd från mina föräldrar. Jag är jättetacksam för det. Utan dem vet jag inte vad som hade hänt, jag var riktigt ledsen.

Endrits mamma Emina och pappa Hetem följde med till Halmstad och bodde hos några släktingar i Värnamo om nätterna.
– Jag sade till dem att de kunde åka hem, eftersom jag inte skulle spela mer. Men de ville vara med hela veckan för att stötta mig.
– Och min lillebrorsa var fantastisk. Han är som min agent kan man säga, haha. Han bryr sig om mig hur mycket som helst, tillägger Endrit om sin 11-åriga lillebror Ardit.

Nu har Endrit varit hemma i några dagar och han har fått chans att smälta lägerveckan. Han säger att känslorna varit blandade, men att han ändå fick ut någonting av lägret.
– Jag lärde mig verkligen att skador är en del av den här underbara sporten. Skador kommer komma och det är bara att bita ihop och kämpa. Även de bästa har sina ups and downs. Och för att nå sitt mål är det bara att kämpa vidare, för skador kommer komma, tyvärr.

Tror du att din starka inställning gjorde något avtryck på tränarna och kanske förbundskaptenerna?
– Jag hoppas ju det i alla fall. Jag stöttade killarna väldigt mycket och pratade mycket med dem på uppvärmningen och innan matchen, gav dem tips ifall de hade några känningar eller så. Jag hade en ledarroll i laget under första matchen, det var jag som stod och snackade och styrde upp laget. Så jag tänkte att det inte är någon mening att åka hem, utan stanna och stötta grabbarna och visa för alla att jag är intresserad av detta och att det är detta jag brinner för.

Nu blev ju du skadad, så du inte kunde fullfölja lägret, men det är många som inte ens blir uttagna och får chansen. Vad är ditt budskap till dem?
– Till dem skulle jag bara säga att de ska fortsätta kämpa. För det här är inte sista chansen. Visst är det jättekul, spännande och lärorikt att vara med på det här lägret, men man ska absolut inte gräva ner sig för att man inte kom med. Många som kanske skulle varit här missade lägret på grund av skador. Men man måste fortsätta jobba och hålla motviationen uppe. Det kommer lösa sig om man vill det tillräckligt mycket.

Läs också: BLOGG: Låt inte hemska rubriker smutsa ner vår Gothia-vecka!

Endrit har gjort några lugna träningar med foten tejpad, och han berättar att det känts bra. Nu väntar tuffare träning och han hoppar och tror att han ska vara redo inför sin första Gothia Cup-turnering.

Han säger att han funderade på att testa att spela den sista matchen på Utvecklingslägret, men att han bestämde sig för att stå över av flera olika skäl.
– Jag värderade läget. Jag kunde ju ha försökt att spela på fredagens match. Men jag kände att jag inte hade kunnat ge hundra. Jag hade inte kunnat gå in i duellerna och då ser det ju inte så bra ut från läktaren. Jag spelar ju väldigt fysiskt annars, så jag hade inte kunnat vara mig själv på plan. Och så var jag ju också rätt att jag skulle slå upp skadan. Så då var det bättre att vila och ge allt på Gothia istället.

Han fortsätter:

– Jag är glad över att jag tog det beslutet, och det var tränarna också. Tränarna ska ha en big up. De stöttade mig mycket. De pratade med mig och sa att det kommer chanser att komma med till landslaget lägre fram, så det är bara att kämpa vidare. Det stärkte mig.
– Mina lagkamrater stöttade mig också jättemycket. Vi hade jättekul både på och utanför planen och det gjorde att jag ibland, för stunden, glömde att jag var skadad.

Han poängterar med detta hur viktigt det är att ha en bra sammanhållning i laget och uppstår hinder.

Hur har det varit sedan du kom hem?
– Jag har funderat mycket, jag hade verkligen velat visa mig. Men mina föräldrar och tränare har pratat med mig jättemycket och många har skrivit till mig att jag inte ska gräva ner mig. Och jag lyssnar på dem. Jag är tacksam för all stöttning jag får.

Hur mycket ser du fram emot Gothia Cup?
– Det ska bli spännande, jag är enormt taggad på att komma tillbaka och spela. Jag vill visa vad jag går för och hjälpa laget att gå så långt som möjligt.

Tack, Endrit för att du berättade din historia. Och tack för att du sänder hopp och peppande ord till andra som kanske inte hade det läger de hoppats på, och till de som inte fick chansen att åka till Halmstad.

Vill ni se Endrits lag, FK Karlskrona, spela ser ni dem i U16-klassen. De spelar sin första match på måndag klockan 11:00 på Tuvevallen, mot Hässleholms IF.

 

 

 

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Intervjuer

Supersöndag: Domaren Maral har stora drömmar – ”Långsiktiga målet är Europa”

Publicerad

den

Det finns 183 kvinnliga fotbollsdomare i Sverige. I Västergötland finns det åtta. En av dem är Maral. När hon inte arbetar som sjukhusfysiker drömmer hon om att döma Europeisk fotboll och mästerskap. Och hon hoppas att fler tjejer vågar prova.
– Jag trodde inte att det skulle vara så roligt, men det är verkligen jättekul, säger Maral Mírzai till Ungdomsfotboll.se i veckans Supersöndag.

Man tror kanske att alla fotbollsdomare gått över till det dömande yrket för att de inte nådde sina mål som fotbollsspelare. Eller åtminstone att de har spelat fotboll någon gång. Men det är en hel del domare som aldrig spelat.
– Många av dem har tittat mycket på fotboll, eller kanske dömt i andra sporter. Egentligen behöver man inga förkunskaper. Regler lär man ju sig. Men det är klart, vill man göra det lätt för sig skulle jag säga att man ska skaffa sig lite spelförståelse, säger Maral. som började spela fotboll vid 16 års ålder, vilket kan anses relativt sent.

Maral kommer från Borås och är nu 26 år gammal. År 2012 flyttade hon till Göteborg för att studera till sjukhusfysiker, en person som jobbar med strålskydd och strålsäkerhet inom röntgendiagnostik. Tre år senare tog hon examen och nu jobbar hon heltid på Sahlgrenska. Under hela studietiden höll hon igång sitt fotbollsintresse och spelade med ett studentlag i Göteborg.
– Sedan åkte jag på skador. Stukningar, lite smällar, knäskador. Inga allvarliga grejer, men det blev tråkigt och jag fick negativ energi. Då hade jag ett litet uppehåll och så började jag döma istället. Sedan blev jag sugen på att börja spela igen, så då gjorde jag båda ett tag. Sedan när jag tog examen gick jag över till att döma helt.

Hur kom det sig att du testade dömandet?
– Jag hade en studentkompis som dömde fotboll, han tjatade på mig i flera år att jag skulle börja. Det var bokstavligen han som skrev mailet till förbundet, jag satt bredvid. Jag fick svar ganska snabbt och så gick jag steg 1-kursen.

Maral (till höger) med sina domarkollegor Camilla Stendahl (till vänster) och Anela Hadziselimovic (mitten).

Nu har Maral dömt i fyra och ett halvt år. Hon är har fått godkänt i steg 3-kursen och är behörig att döma på de höga nivåerna Elitettan och Damallsvenskan, men först måste hon få en klassificering för de olika serierna. För att bli klassificerat behöver hon döma några provmatcher och bli godkänd. I år har Maral haft provmatcher i Elitettan och i  november får hon besked om hon blir klassificerad för serien. Och hon erkänner att hon är lite nervös.
– Jo, det är jag allt. Det är man alltid. Man vill inte ha för höga förhoppningar, men man vill ju ändå prestera.

Så som spelare vill vinna och avancera i divisioner, känner du en liknande tävlingsinstinkt även som domare?
– Ja, det gör jag. Speciellt när man på introduktionsdagen fick alla stegen presenterade för sig, när man såg hur långt man kunde nå. De sade ju att det kunde ta tio år, men man bli peppad på att nå dit snabbare.

Vilken är den högsta nivån du skulle kunna döma i? 
– Nationellt är det Damallsvenskan på damsidan. Och jag tror att man blir behörig att döma högsta nivån för herrar också. Men det räcker inte att bara vara behörig, man måste klara de fysiska testerna också.

Många positiva sidor

De fysiska testerna kan för en orutinerad låta som tuffa, krävande utmaningar. Maral berättar att det senaste testet hon gjorde bestod av två olika löptester. Först ett sprinttest, där man skulle springa 40 meter på max 6,5 sekunder. Detta gjorde man sex gånger. Därefter var det ett intervalltest, där man skulle springa 75 meter hela 40 gånger på en viss tid. Maral medger att testerna är tuffa, men mer på ett mentalt plan.

Hon tränar minst tre gånger i veckan, exklusive match. Innan säsongen har hon mycket fokus på kondition, men när säsongen väl kommit gång lägger hon mer fokus på styrka.
– Sådär har jag aldrig behövt tänka innan. Jag har trott att jag haft tillräckligt bra kondition och varit tillräckligt snabb för matcher och träning. Men man märker att med åldern är man inte lika stark. Man måste träna styrka för att hålla sig borta från skador.

De positiva sidorna med dömandet är många. De mesta grundar sig i att man utvecklas som person, förklarar Maral.
– Man går bland annat in i en annan roll och lär sig att ta beslut. Man får bra ledaregenskaper, man får bra tålamod. Och framför allt lär man känna sig själv väldigt mycket.

Hon berättar att många av hennes vänner idag är sådana hon fått efter att hon blivit domare. Och när familjen tröttnat på hennes prat om fotboll kan hon alltid vända sig till sina domarkollegor för att få utlopp för sitt intresse.
– En annan sak som jag tycker om med dömandet är när man får återkoppling från spelare och ledare. Även om du gör en felfri match får du sällan höra ”Vad bra du var idag, domarn”. Men den gången man får höra det… det väger mer än allt skit man får höra.

Vad är det som gör dig till en bra domare?
– Spelförståelsen. Jag är ganska ödmjuk som person, även på plan. Jag har bra nivå på mitt tålamod, jag brister inte för tidigt men när det väl gör det så är det på ett bra sätt. Och så har jag en bra fysik.

Vad känner du att du har kvar att utveckla?
– En egenskap jag försöker utveckla som domare är att få igång snacket på plan lite mer. Inte vara så fokuserad och tyst på planen, utan försöka prata lite. Kanske skoja, föra en dialog. Det vinner man på. Men det där tror jag kommer med åren.

Drömmer om Europa

Än så länge är det få tjejer som dömer fotboll. Men det finns några stycken som dömer på mycket hög nivå. Bland annat Pernilla Larsson och Sara Persson som båda är licensierade Fifa-domare. Pernilla har dömt VM-matcher och Sara dömer bland annat herrmatcher i division 2 samt har många internationella matcher på meritlistan. För Maral är det viktigt att lyfta fram tjejer i domaryrket. Hon säger att det är en brist på just kvinnliga domare och så fort hon får möjlighet försöker hon prata med vänner och familjemedlemmar och få dem att börja.
– Jag försökte övertala en kollega att börja men hon nappade inte. Men jag har övertalat min syster, så hon ska gå steg 1-kursen nu, säger Maral.

Vad har du för mål och drömmar med ditt dömande?
– Kortsiktigt är det att klättra upp så mycket jag kan. Först vill jag etablera mig i Elitettan. Sedan är det långsiktiga målet att komma ut i Europa. Kanske döma något mästerskap? Det skulle jag vilja uppleva någon gång.

 

11 snabba med Maral Mírzai

Favoritmat – Ugnsbakad lax med rotfrukter

Favoritartist – Ed Sheeran och Beyoncé

Favoritfärg – Grön

Favoritglass – Magnum White

Favoritdjur – Valar, det är det djur jag fastnat för mest och jag kan slösa min tid på Instagram med att se på valar

Senaste biofilmen du såg – Pirates of the Caribbean (Dead Man Tell No Tells)

Favoritfilm – Django Unchained med Leonardo Di Daprio

Senaste konserten du var på – Beyoncé i Stockholm, 2016

Favoritsport förutom fotboll – Ingen, bara fotboll

Någonting du hatar – Kyla

Någonting du älskar – Resa (häftigaste stället var New York, men Lissabon var också jättebra)

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Läs hela inlägget

Intervjuer

SUPERSÖNDAG: Möt Stiftelsen Dunross – ”Vi sponsrar ingenting. Vi stödjer.”

Publicerad

den

Du känner säkert igen loggan när du ser den. Märket som sitter på magen på idrottande barn och ungdomar runtom i Västsverige. Stiftelsen Dunross & Co. Du kanske till och med vet vilka de är, vad de står för och varför de finns representerade på så många klubbtröjor. Om inte – här kommer deras historia.

”Då kom målvakten springande och jag tänkte att det här blir inte bra. Men målvakten tog tag i sin lagkamrat och sade ”Lugna dig! Tänk på vad du har på magen!”. Då kände jag att vi nått rätt långt.”

I den luftiga lokalen i centrala Göteborg möter jag Jan Juhlin och Leif Nilsson. En av de första saker de säger till mig när vi slagit oss ner i ett av rummen är att det är viktigt att få fram att det inte är Stiftelsen Dunross som ska ha äran för det som händer med deras medlemsföreningar, det är inte de som gör jobbet. Jag nickar åt budskapet och ber dem sedan berätta om stiftelsen.

Leif Nilsson är ordförande för Stiftelsen Dunross och har varit det sedan den startade år 2012. Även Jan Juhlin har varit med sedan starten och han arbetar som stödansvarig, det är han som har direktkontakt med föreningarna de stödjer. De båda har varit aktiva inom idrottsvärlden under merparten av sina liv.

Jan Juhlin.

Verksamheten i stiftelsen har som ändamål att skapa en meningsfull och utvecklande tillvaro för barn och ungdomar. Detta vill man göra genom ekonomiskt stöd till idrottsföreningar runtom i Sverige. Man vill skapa ett mer inkluderande och dynamiskt samhälle genom att bidra till en meningsfylld fritid för de unga. Det ekonomiska stödet är tänkt att ge ett mervärde till föreningarna och ska inte ersätta någon annan intäkt. Genom samarbetet med stiftelsen ökar också möjligheten för föreningar att samarbeta och lära av varandra.
– Vi sponsrar ingenting, vi stödjer. Krav och stöd är två viktiga ord för oss, säger Leif Nilsson.

Kravet som Leif nämner är bland annat att föreningarna ska följa de riktlinjer som parterna kommit överens om. Dessa riktlinjer handlar framför allt om att man ska följa stiftelsens värderingar för hur en förening ska vara. Krav såsom ”ingen toppning”, ”behandla alla lika”, ”uppträda som föredöme” och ”uppträda sportsmannamässigt” sätter prägel på de viktiga riktlinjerna.
– I stiftelsen så stödjer vi, men det är också viktigt i livet att ställas inför krav. Och vi ställer väldigt enkla krav. Sedan följer vi upp dem, och vi ger oss inte. Vi är med hela vägen. Vi jobbar igenom hela frågan och det gör Jan väldigt bra, säger Leif och tillägger:
– Det är så lätt att rubba på gränser, men då kan man inte hålla ihop det till slut. Det behöver inte vara mindre hjärta i det bara för att man har struktur. Det kan till och med vara mer. För vi bryr oss om individen.

De värderingar som Stiftelsen Dunross och föreningarna kommer överens att leva efter. Dessa har ni säkert sätt i klubbstugor runtom i landet.

Leif Nilsson.

Jan Juhlin har som uppdrag att hålla kontakt med alla föreningar som stiftelsen stödjer. Han träffar  ledare och styrelser flera gånger i veckan och följer upp, guidar och stöttar. Stiftelsen tar aldrig aktiv del i föreningens beslut utan litar på att föreningen sätter stor vikt vid föreningarnas förmåga att lösa konflikter, men även att blicka framåt. Han uppmuntrar till dialog mellan klubbar, och bidrar med ett perspektiv om hur andra klubbar agerat i liknande situationer.
– Det kan ringa en förälder till oss och berätta om något som hänt. Då bollar vi det med klubben. De allra flesta klubbar vet ju vad som hänt, oftast ringer de faktiskt själva till oss. De är inte rädda för att säga att ”detta har hänt, och så här har vi agerat”. Oftast räcker det för oss, att se att föreningen tar ett ansvar och följer sina egna stadgar.
– Sedan följer vi upp att föreningarna lämnar in sina nyckeltal. Det handlar både om ekonomin, men även om antalet aktiva barn och ungdomar. Och vi har instrument som gör att vi kan se om det är någonting som avviker, och kan ställa frågan ”varför är ekonomin så här i år?” Gör vi den uppföljningen får vi en bättre administrativ funktion hos klubbarna också.

En viktig faktor i hela stödprocessen är att Stiftelsen Dunross bara kan stödja en förening som har samma värderingar i sina egna stadgar. Om en klubb har andra avsikter med sin verksamhet är ett samarbete inte aktuellt.
– Det finns föreningar som har inskrivet att de selekterar bland sina spelare. Och deras verksamhet är deras ansvar, om det tycker att det fungerar bäst. Vi tror på en inkluderande idrott och har valt att stödja det och det finns ingen konflikt i det.

”Mer olja i maskineriet”

Med 144 stödföreningar i sporterna fotboll, handboll, innebandy, basket och bandy – 38 i Stockholmsområdet, en i Jönköping och resten i Västsverige, från Varberg upp till Ljungskile – når Stiftelsen Dunross tiotusentals barn och unga, och deras ledare.
– För oss handlar det inte bara om att folk och barn ska idrotta, utan det handlar ju faktiskt om idrottens roll som en demokratisk enhet. Det är där man lär sig att umgås med barn som man kanske inte är fantastiskt bra eller som man har svårt för. Till sist lär man sig att ”okej, jag kan vara med honom ändå”. För oss är det jätteviktigt, säger Jan.
– Ska man dra det ett steg till så handlar det, för oss, i grund och botten om FN:s barnkonvention. Men lika mycket om folkhälsan. Det är verkligen jätteviktigt.

Under de år som stödet funnits, vilka skillnader har ni sett hos föreningarna?

– Jag som varit ute mycket på fältet har märkt att klubbar som vet att de har Dunross på magen pratar mer med varandra när det uppstår problem. Ordförandena tar kontakt med varandra och säger ”det här är situationen, hur ska vi lösa den?” Jag brukar säga att det blivit lite mer olja i maskineriet.

Jan tillägger snabbt:
– Men det är inte vi som gör det. Det är klubbarna. De vet att alla har samma krav på sig och de vet att vi ser positivt på att de själva försöker lösa konflikter. Vi går inte in som några poliser, vi ber dem hjälpas åt istället.

Ytterligare ett mervärde för de klubbar som Stiftelsen Dunross stödjer är Dunrossdagen. Tredje söndagen i november varje år samlas klubbarna i Göteborg. Utifrån ett tema arbetar de tillsammans genom frågor som föreningarna sitter med.
– Det är en energidag utan dess like! Man bara sugs upp av surret och energin. Alla tycker att det är så skönt att träffa andra och prata med dem och se att någon annan kanske har en lösning på deras problem, eller att de kan hjälpa någon annan. Man får en brygga mellan till exempel handboll och fotboll.
– Det är nog det absolut största och viktigaste, att de förstår att de inte är ensamma. Andra har samma problem. Dunrossdagen är vårt guldkorn.

Vad är temat för Dunrossdagen i år?
– I år är temat ”effektiv förening”. Hur man tar tillvara på de ideella krafter som faktiskt finns. Och även hur man kan involvera föräldrar i föreningsarbetet genom att vara tydligare med det man önskar. Istället för att säga ”hej, vi behöver hjälp på lördag” så säger man ”hej, vi behöver hjälp två timmar med detta på lördag”. Då kommer inte folk bli rädda att bli uppslukade.

Det handlar om att identifiera problemen

Även om det är tusentals barn och ungdomar som kanske ännu inte känner till Stiftelsen är det många som faktiskt tagit till sig värderingarna och känner en stolthet över att bära märket på tröjan. Jan berättar om en gång när han tittade på en fotbollsmatch mellan tioåringar och hur hans hjärta värmdes vid sidan av planen.
– Det var lite för hätsk stämning, ganska tuffa tag. Någon råkade fälla en annan och den fällda killen studsar upp och är frustrerad. Då kom målvakten springandes och jag tänkte att det här blir inte bra… men målvakten tog tag i sin frustrerade lagkamrat och sade ”Lugna dig! Tänk på vad du har på magen!”. Då kände jag att vi nått rätt lång.

Det har aldrig hänt att stiftelsen behövt bryta med någon förening efter den tvååriga kontraktstiden. Däremot har det hänt att man sänker stödet till nästa period, för att kraven inte riktigt levs upp till. Och Jan berättar att det är ofta som föräldrar kanske inte har hela bilden av en förening eller en händelse.
– Ibland ringer föräldrar och säger ”hur kan ni stötta den här klubben, de beter sig jätteilla”. Men då kanske det gäller en ledare, i ett lag, och så finns det 88 lag i föreningen. Det hade varit ett väldigt, väldigt tufft beslut att säga att vi bryter med hela föreningen. Det handlar mer om att identifiera och lösa problemen för att på så sätt minimera risken för liknande händelser i framtiden, något som också stärker föreningen i dess värdegrund.

Har du någon förening som är en typisk solskenshistoria?

– En förening som vi varit inne i sedan 2008 (då Stiftelsen Dunross fortfarande var en del av investmentbolaget Dunross red. anm.) är Älvsborgs FF: Om jag kommer ihåg siffrorna rätt hade de 340 aktiva. Det var ganska spretigt, man hade många lag i laget. Man gjorde lite som man själv ville och det var lössammanhängande.
– Nu är de 720 ungar, tror jag. De har en väldigt bra struktur. Det är en förening som har tagit jättekliv. Fantastiskt kul att se.

Jan vill även lyfta fram Enskede IK som blev Årets barn- och ungdomsklubb 2016. De har gjort ett stort jobb innan Stiftelsen Dunross kom in i bilden.
– För tio år sedan var det mycket toppningar och selektering. Sedan sade dom att ”nej, vi ska inte hålla på med detta. Vi ska ha en bredd där alla ska vara med. Vi stöttar ju idrotten.” Och utifrån den grundtanken arbetade de under lång tid fram Enskedemodellen. Dom har gjort en otrolig förvandling, och de är ändå 2 400 aktiva ungar, och förra året bli utsedd till årets ungdomsförening.

Vad tycker ni är viktigt när man ska sätta en värdegrund?

– Om man ska sammanfatta det är det att föreningen agerar med Fair Play. Jag tror de flesta har en väldigt positiv bild av Fair play, säger Jan.

Leif har idrottat hela sitt liv och tror stenhårt på att motion är en av de viktigaste sakerna som krävs för att orka sitta still och orka lära sig i skolan. Jan är tränare för ett fotbollslag och möter hundratals personer inom ungdomsidrotten varje vecka. Tillsammans hoppas de kunna påverka föreningarna, och de kommer fortsätta stödja, följa upp och vara med hela vägen.
– Idrotten är en otrolig viktig demokratiutbildning. Det är en av våra absolut största tillgångar i Sverige, att vi fostras i den här förståelsen och respekten för varandra i idrottsgrupper. Och det får man aldrig släppa.

Efter att ha lyssnat på Leif och Jan, och hur de brinner för sitt arbete och det Stiftelsen står för, förstår jag varför de inte vill ta åt sig någon ära. Det enda de gör är att bistå med ekonomiskt stöd, hjälpa till  med nätverk och kontakter, skapa en plattform och ett sammanhang för föreningar att växa. Det riktiga arbetet – de modiga besluten och de viktiga initiativen – det är det föreningarna som gör.

 

Läs också: Supersöndag med FIFA-domaren Bojan Pandzic – ”Många fler positiva sidor än man tror”

Läs också: Supersöndag med Champions League-domaren Joakim Amri Nilsson – ”Man får nypa sig i armen”

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Läs hela inlägget

Flickfotboll

Jitex vidare i SM – Filippa Lindblom om kvartsfinalen som väntar ”Skall göra allt för att vinna”

Publicerad

den

Foto: Martin Holmberg

I helgen spelades SM för flickor födda 2001 runt om i landet som ni kunnat läsa om här på bloggen. I Halmstad ställdes Jitex Mölndal BK mot IF Centern och Lidköpings FK, ett gruppspel som Jitex vann då man besegrade IF Centern med 5-3 och Lidköpings FK med hela 7-0.

Nu väntar kvartsfinal mot Gothia Cup-vinnarna Borgeby FK, läs gärna Borgebys Johanna Lindbloms tankar inför kvartsfinalen här: SM: Borgeby FK till kvartsfinal – ”Det blir en bra match mellan två väldigt bra lag”

Det blev en framgångsrik helg för Jitex Mölndal BK som förening, a-laget vann serien och F16 tog sig vidare till kvartsfinal i SM.

Läs också: Onsdagsintervjun: Filippa Lindblom ”Jitex kändes som ett självklart val”

Självklart var jag tvungen att ta en liten pratstund med Jitexs Filippa Lindblom.

Två vinster av två möjliga i SM, hur skulle du vilja sammanfatta helgen rent spelmässigt?
– Under helgen möter vi två fysiska lag med högt tempo. Deras fysiska spel tvingar oss till ett högre bolltempo. Jag tycker vi förhåller oss bra med våra motståndare och deras fysiska spel minskar successivt då vi håller mycket boll. I båda matcherna spelar vi stundtals riktigt bra fotboll och utnyttjar de styrkor laget har.

I kvartsfinalen ställs ni mot Borgeby som ni vann över i finalen i Futsal-SM tidigare i år, Dom kommer även till matchen med ett Gothia Cup-guld bakom sig. Vad är dina tankar inför kvartsfinalen?
– Kvartsfinalen kommer bli tuff då vi ställs mot Borgeby som är ett fruktansvärt bra lag med många bra styrkor och skickliga spelare. Självklart ser jag fram emot matchen men det är lite nervöst också såklart. Vi och likaså Borgeby har bra förutsättningar inför matchen och det kommer bli tufft. Men vi strävar alltid för guld och skall göra allt för att vinna.

Läs också: Bryt menstabut, anmäl din förening till Mensutmaningen – Tävla om 10 000 kr

När matchen skall spelas vet vi inte ännu, ber om att få återkomma om detta när allt är spikat. Önskar båda lagen all lycka till och tack Filippa för att du ville ställa upp på intervjun.

//Rudy Alvarado

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Läs hela inlägget
Annons

Facebook

Instagram

Populärt

Copyright © 2017 Alvarado Sport & Media