Igår var jag på plats när Bris hade nätverksträff på Svenska Mässan. Ett par hundra personer hade kommit för att lyssna och delta i dialoger. Det var flera olika ämnen som diskuterades men det som jag fastnade för mest var när Generalsekreterare Magnus Jägerskog presenterade en rapport kring sexuella övergrepp inom idrotten.
Vi kan väl säga så här. VI. VUXNA. BRISTER.
Magnus berättade att cirka 5,5% av barn och ungdomar i Sveriges föreningar blir utsatta för sexuella övergrepp. Och i rapportens slutsats står det att idrotten i Sverige brister i att sätta tryggheten först, så som barnkonventionen säger.
Men det som gjorde starkast avtryck på mig, som faktiskt fick mig illamående, var alla anonyma citat som finns utspridda i rapporten och som jag läste när jag bläddrade igenom.
“Min tränare och jag har en väldigt speciell relation då jag ser upp väldigt mycket till honom. Han har stöttat mig otroligt mycket. Grejen är att han liksom rör vid mig när han ger mig en kram. Vi har absolut inte någon intim relation. Han är supersnäll och absolut ingen pedofil men det känns ändå fel att han gör så.”
“Mamma är involverad i min sport men fattar inte att det som händer, att min tränare står och kollar när vi byter om, är ett stort problem för mig. Hon håller mer på tränaren.”
“Jag kan inte låta bli att hata mig själv för att jag låter honom. Alltså jag borde väl kunna säga nej? Kan man ens säga nej?”
“Jag kan inte berätta. Jag vill inte att de ska tycka att jag är dålig.”
“Det svåra med att berätta vad min tränare gör är att pappa tycker det är så bra att jag har en egen tränare som lägger så mycket tid. En sån är svår att hitta.”
“Min tränare undersöker mig konstigt och har sex med mig fast jag egentligen inte vill. Men han kanske inte vet att jag egentligen inte vill? Jag menar han är ju inte våldsam och slår mig inte.”
Bara att skriva dessa ord gör mig tårögd och klumpen i magen är stor som kosmos. Vi vuxna brister! Det är vi som ska göra att de känner sig trygga och får möjlighet att växa men vi brister! Och det gör mig så arg. Jag önskar att den dialog som kommit upp till ytan, mycket tack vare att den forna höjdhopparen Patrik Sjöberg vågade berätta om sina övergrepp, gör att varenda mamma, pappa, storasyster, storebror, ledare, tränare, materialare öppnar ögonen och vågar agera. Det är enda sättet att få bördan att lätta från barnens axlar.
Kära läsare. Jag vet att ni är många unga som läser på Ungdomsfotboll.se. Och jag förstår om några av er tycker det känns obekvämt att läsa såna här saker. Men snälla, jag ber er. Känner ni igen er det minsta i något av detta – säg något! Prata med någon! En kompis, en lärare, ett syskon, en vuxen ni litar på. Eller ring till Bris. Och glöm inte – det är aldrig ert fel!
Telefonnummer till Bris 116 111 (Öppet varje dag klockan 14-21)
Chatta med Bris (Öppet varje dag klockan 14-21)
Och till alla er vuxna som läser. Alla ni föräldrar och aktiva inom föreningslivet. Det är dags att vakna. Inget mer “det händer inte i vår förening”. Inget mer “min dotter/son skulle absolut kunna berätta om det hände, men hennes tränare är så snäll så det finns garanterat inget att berätta”. Inget mer “vi hade inga förebyggande handlingsplaner, men nu när ett övergrepp kommit upp till ytan har vi tagit fram det”. Inget mer. Vi måste ta ansvar nu. Det är våra barns hälsa och framtid det handlar om. Öppna ögonen!
Tack för att ni läser.
/Kajsa Kalméus
