Vi läser ofta om supertalangerna som gör a-lagsdebut i en tidig ålder, tar sitt lag till seriesegrar och cupvinster, hamnar i zonlag, distriktslag och landslag, för att sedan när de blir äldre slå sig in på de stora scenerna i allsvenskorna eller till och med i Europa.
Paulina Longum, 19, var en av dessa supertalanger. Hon spåddes en lysande framtid som fotbollsspelare och nådde ända till landslaget.
Men när hon var som mest omtalad valde hon att lägga ner fotbollen.
Här är Paulinas öppenhjärtliga och ärliga historia om vad som egentligen hände.
Vi träffas hemma hos Paulina och hennes familj i Sisjön, Askim, söder om Göteborgs centrum. Ganska tidigt i samtalet yttrar hon orden ”ska jag vara ärlig så klarade jag inte pressen”. Trots det tunga konstaterandet känns hon harmonisk och trygg, jag förstår att hon bearbetat och reflekterat det som hände och äntligen landat på något sätt.
Men vi tar det från början.
Paulina Longum är uppvuxen i Kärra på Hisingen där hon började spela fotboll vid sex års ålder. Hon spelade i samma lag, med i princip samma tjejer, ända fram tills hon fyllde 15. Kärras juniorlag på damsidan var topp tre i Sverige, både inomhus och utomhus. Hon säger att hon tror att det hade att göra med att de flesta var kompisar sedan barnsben.
– Vi hade en väldigt skön känsla i laget, och det gjorde att vi kunde leverera en bra fotboll. Jag tror mycket på att om man känner sig trygg i gruppen kommer man känna sig trygg i sig själv, och då känner man sig trygg på planen, berättar Paulina som debuterade i Kärras a-lag som 14-åring.
Innan damlagsdebuten, tidigare samma år, hade Paulina blivit uttagen till både zonlag, distriktslag och Götalandslägret. Där gick det så bra att hon tog sig till det dåvarande Elitlägret och därifrån blev hon vidarekallad till landslagssamling på Bosön. Hon nådde hela vägen till landslagstruppen.
– När jag kom hem från Bosön skulle jag spela överallt. Med Kärras juniorer, med kullen under dem och med damlaget. Jag har alltid älskat fotboll, men jag har väldigt mycket annat i mitt liv som jag också tycker om. Skolan till exempel. Och allt det där gjorde att fotbollen kändes som ett stort tvång.
Hon blev dessutom framröstad till årets spelare, vilket resulterade i mycket snack i olika kretsar runtomkring.
– Folk bestämde var jag skulle spela, ”hon ska spela här, hon ska spela där, hon ska göra det, hon ska göra så”. Men det var ingen som frågade mig vad jag ville göra.
Paulina i moderklubben Kärra KIF.
“Jag gick av i halvlek och grät”
Paulina beskriver hur glöden för fotboll sakta men säkert dränerades ur den kropp som tidigare brunnit med full kraft. Så fort hon kom hem om kvällarna började hon gråta och bröstet bultade av ångest.
– Jag var inte Paulina längre, utan jag var bara en spelare. En produkt. Och då togs glädjen ifrån mig, säger hon med uppriktighet i rösten.
Det blev två landskamper med F15-landslaget och direkt därefter kastades Paulina in i hetluften när Kärra skulle spela ett SM-steg på hemmaplan. Men stämningen var annorlunda runt planen, det hade börjat snackas om att den talangfulle spelaren nu skulle visa vad hon gick för.
– Jag var bara 15 år. Jag klev upp på planen och gjorde min sämsta match någonsin. Jag gick av i halvlek och grät.
– Ska jag vara ärlig klarade jag inte pressen. Jag gjorde inte det. Jag var bara ett barn.
Laget klarade sig vidare från den tuffa matchen och skulle spela vidare nere i Malmö. Men några dagar innan resan skadade Paulina ett ledband i foten på idrotten i skolan och blev hoppandes på kryckor. Hon kunde inte vara med och spela.
– Vi förlorade med 8-0. Och jag satt på läktaren. Det var skitjobbigt. Jag vet att det inte var mitt fel, men jag var ung. Jag tänkte att jag inte skulle varit med på idrottslektionen, att jag hade förstört, att alla var besvikna på mig.
– Jag kom hem och var jätteledsen. Och fotboll förknippades bara med ångest. Då kände jag att nej, nu lägger jag av.
Besviken på moderklubbens prioriteringar
I samband med detta lades damsidan i Kärra ner. Paulina och hennes kaptenskollega var oerhört besvikna på föreningen och tog sina åsikter till styrelsen.
– De satsade inte på oss, de ville bara satsa på killarna. Men de var ett medelmåttigt lag i Göteborg, vi var topp tre i Sverige. Ett år tidigare hade vi till och med mött killarna och vunnit. Och vi sade till styrelsen att det de höll på med gjorde att vi tappade motivationen. ”Vi lägger sex kvällar i veckan på den här planen, vi har satt Kärra KIF på kartan. Och det är så här ni bemöter oss?”
– Vi hade en kull med tjejer där elva tycken hade tagit sig till distriktslaget, och tre tagit sig till landslaget. De borde ha höjt oss till skyarna. Men de vände oss ryggen totalt.
Vad sade styrelsen när ni pratade med dem?
– De sade bara att om det är min motivation som är problemet så är det ingenting med Kärra KIF att göra.
Idag spelar en av landslagsspelarna – Caroline Stenman – i Qviding, och en annan – Maja Göthberg – i Kopparberg/Göteborg. En annan spelare, Pernilla Sernevald, spelar i Jitex. Men Paulina slutade. Och av de resterande distriktslagsspelarna är det ingen som spelar fotboll idag.
– Totalt är det kanske fyra-fem av vårt juniorlag som spelar idag, resten har lagt av. Och vi var 20 stycken, säger Paulina med sorgsen blick.
Den snabba utvecklingen från juniorspel till distriktslag, a-lag och landslag satte en enorm press på Paulina och lyckan över att hålla på med fotboll var som bortblåst. Men hon gjorde ändå ett försök att fortsätta i ett annat lag när Kärra lade ner sin damsektion.
– Jag gick till Torslanda IK och testade där, men jag kände bara att allt var förstört. Jag kände ingen glädje för fem öre.
Paulina på landslagssamling med F15-landslaget 2013.
Paulina tog det tuffa beslutet att sluta med fotboll och kände direkt hur en sten lyftes från hennes axlar. Hon kunde andas ut och öppna ögonen för allt annat som fanns framför henne. När hon ser tillbaka på den där tiden idag känner hon att allt hände för fort. Utmaningarna och de fina erbjudandena avlöste varandra och med ett ungt och ivrigt hjärta tackade Paulina ja till allt som presenterades för henne. Även om magkänslan ibland skrek något annat.
– Hade hela processen varit mer långdragen, om den skett över tre år, då hade jag nog kunnat hantera den på ett bättre sätt. Men nu hände allt på mindre än ett år. Och rent fotbollsmässigt kanske jag var redo, men jag var nog inte där som människa.
“Det är okej att gå ut på planen och hata det ibland”
Tre år senare sitter Paulina i familjens radhus i Sisjön, dit de flyttade på sommaren 2014, och berättar om hur fotbollspassionen nu kommit tillbaka till hennes liv. Men i en annan skepnad.
– Nästan direkt efter att vi flyttat hit blev jag tränare i Askims IK:s F02/03. Min lillasyster Tilde spelade i det laget och jag hade kollat på många matcher med dem. Jag såg så mycket potential och då växte ett hopp inom mig. Jag ville göra det rätt, det som jag tyckte att de som hanterat mig hade gjort fel. Glöden kom tillbaka igen.
Paulina berättar att hon gick in i en helt annan roll och med helt andra glasögon än när hon själv var spelare.
– Jag lärde mig jättemycket, både om mig själv, om fotboll och hur man ska hantera andra. Jag provspelade för Askims juniorer och sedan dess har jag spelat med dem och sedan gått upp till damlaget. Men jag har varit väldigt tydlig med att jag bara spelar för att jag tycker det är roligt och vill hålla igång.
Hela Paulinas kroppshållning skiftar när hon börjar prata om flicklaget hon är tränare för. Hon sitter inte längre bakåtlutad i fåtöljen utan lutar sig fram och gestikulerar engagerande.
– Vi har startat ett arbete nu där vi inte bara vill utbilda spelare utan vi vill utbilda människor. Vi vill förbereda dem fotbollsmässigt men vi vill också göra dem till starka individer så att de klarar av att ta steg till zonlag och distriktslag, förklarar hon.
– De tjejerna som jag fokuserar på nu är i en ålder där det händer väldigt mycket. Vi har flera stycken som ska välja gymnasium, vi har andra som precis fått mens, det är mycket i skolan. Det är inte bara fotboll som är på tapeten i deras liv. Det är nu deras resa att bli formade för framtiden börjar. Och är man tränare tror jag att man måste bemöta både tjejer och killar som människor och inte bara som fotbollsspelare. För funkar det inte hemma eller i det sociala så funkar det inte på plan heller. Jag tror man måste förstå det.
Pratar du mycket med tjejerna om vad som hände dig?
– Både ja och nej. Jag har vissa spelare som dubbelidrottar, och många gånger har de kommit till mig och brutit ihop och sagt att ”jag orkar inte mer, min kropp orkar inte mer”. Och då har jag tagit upp det. Då försöker jag säga att fotboll är inte allt. Det är okej att hoppa en träning ibland och bara ligga hemma och slappa eller göra något annat. I hela min fotbollsundervisning brukar jag alltid säga att det är okej att inte alltid älska fotboll. Det är okej att misslyckas. Det är okej att vara ledsen. Det är okej att gå ut på planen och hata det ibland.
Paulina (överst längst till vänster) och Askims F02/03. (Foto: Privat)
Paulina tror att om hon hade haft kvinnliga ledare under sin framgångsrika tid som ungdomsspelare i Kärra hade det kanske sett annorlunda ut för henne idag. Hon vill lyfta fram en tränare hon hade under tiden som barn, Eva Blom Karlberg. Hon tror att det är lättare för unga tjejer att skapa en bra relation med någon av samma kön, som vet vilka mentala och fysiologiska processer man går igenom som ung kvinna. Och om tränaren är ung är det ännu bättre.
– Man lär sig hur tjejerna är som personer. Jag ser direkt om någon kommer och har en skitdag. Jag kan gå fram och fråga ”hur är det, är det inte bra idag?”. Och då räcker det att hon säger ”nej”. Vill hon öppna sig står jag där med öppna armar, men vill hon inte det så respekterar jag det och då respekterar jag även att hon kanske gör en dålig träning. Man måste förstå att vi inte är maskiner, säger 19-åringen.
Ledarna du hade i Kärra när det gick sådär fort, har du pratat något med dem efter det?
– Jag har en bra relation med dem idag, och jag vill lyfta att de varit fantastiska ledare. De har gjort mig till den fotbollsspelare jag blev och lade väldigt mycket tid och energi på att utveckla mig. Och jag klandrar inte dem över huvudtaget. Jag vill se det som att alla människor inte kan läsa alla människor. Och jag vet att jag kunde stått på mig mer. Jag sade ju ja till allting, jag kan ju inte förvänta mig att de skulle se vad jag egentligen ville. Hade det varit idag hade jag stått på mig på ett annat sätt.
– Men idag har jag egentligen bara dem att tacka för saker. Fast jag tror att om jag haft en eller flera kvinnliga tränare som Eva i tränarstaben så hade jag blivit sedd på ett annat sätt.
Hur mår du idag?
– Just nu älskar jag mitt liv. Jag mår jättebra både fotbollsmässigt och på andra plan. Jag har precis tagit studenten och har hela livet framför mig. Och jag älskar min tränarroll.
Vad har du lärt dig från tiden när det var som tuffast?
– Att det är okej att säga nej. Även om många runt omkring dig säger att du ska gå en väg ska du följa den väg som hjärtat säger. För den enda som kan förlora på att gå de andras väg är du själv.
(Foto: Privat)
Vad tycker du är en bra ledare?
– Man ska ha en bra fotbollskunskap, såklart. Men jag tror att en bra ledare kan se varje individ för vem den är, och förstå att alla individer är olika och behöver bemötas på olika sätt för att må bra och kunna lyckas. Känner en spelare trygghet och förtroende till sin ledare kommer han eller hon att göra det till sig själv, sina lagkamrater och sedan lyckas på planen.
Vad har du för råd till en tränare som har en väldigt duktig spelare som folk rycker i och som blir erbjuden platser i zonlag och distriktslag?
– Att prata med den här spelaren som person och inte fotbollsspelare. Försök att fånga upp vad den här personen vill. Inte bara fotbollsmässigt, försök leta efter andra saker också. Och framför allt lyssna, ta in och värdera det som sägs.
Ser tillbaka med stolthet
Paulina har tränat F02/03 i ett år nu, och inte en enda dag har hon känt att det varit tråkigt.
– Jag har hittat min plats nu. Jag älskar fotboll och det är på det här sättet jag älskar fotboll, säger hon och berättar om sin filosofi för tjejsatsningen i Askims IK.
– Vill man som tjej spela i Askim då kan man vänta sig att vi satsar på er nu. Vi kommer lägga fokus på att ge er en bra fotbollsutbildning och jobbar mycket med att få gruppen att fungera. Här är en förening som lyfter fram tjejerna. Vi har en stor träningsgrupp, bra plantider. Det kommer att skicka signaler till andra föreningar också. Det är dags att det satsas på tjejerna nu.
Hon fortsätter med glödande varm röst:
– Kan vi vara med och utbilda dem till starka tjejer och kvinnor så kommer de kunna använda det i andra sammanhang också. Jag tror att det är jätteviktigt att vi bygger upp det självförtroendet. Om någon har bra självförtroende på plan och så tar vi in det i ett skolsammanhang kanske man vågar stå och prata framför klassen. Eller ta för sig på arbetsplatsen. Jag tror att det är nyckeln till allt.
Nu har du fått distans till hela historien med succékarriär, tappad glöd, uppbrottet med fotbollen. Hur känner du när du tänker tillbaka?
– När jag ser tillbaka på det idag ser jag inte på det året som något jobbigt eller något hemskt utan någonting jag är stolt över. Det är inte alla som har spelat i landslaget. Det kommer jag bära med mig hela livet och är jätteglad att jag gjorde. Det var någonting som stärkte mig.
– Jag tror att jag kan göra ledarrollen bättre nu när jag har det där i bagaget.
Vad har du för framtidsdrömmar?
– Har alltid velat bli lärare, ända sedan jag var liten. Men i sommar vände det och nu har jag sökt socionomprogrammet så nu väntar jag på svar på om jag kommer in till våren.
– Jag har alltid varit säker på att jag vill jobba med människor, och gärna med ungdomar i trubbel. Det är ett jobb jag aldrig kommer tröttna på.
