Följ oss

Intervjuer

SUPERSÖNDAG: Enskede IK – Från toppning och selektering till årets förening

Publicerad

den

Foto: Johan Almblad


Ibland är det svårt att se att man kanske inte sitter på det rätta svaret. Ibland är man så bekväm att man blundar för att förändringens väg är den man behöver vandra. Men ibland hittar man styrka och motivation att våga testa, våga ta ställning och våga utvecklas. Den styrkan hittade Stockholmsklubben Enskede IK.

– Jag är så stolt över att vara en del av en förening som öppnade sig för ett nytt sätt att tänka, säger Enskede IK:s Magnus Pettersson i veckans Supersöndag.

Man kan nästan tro att vi är kvar i Göteborg, på sättet som regnet blåser in i våra benmärgar och piskar våra kinder. Men vi befinner oss i södra Stockholm. På en av planerna på Enskede IP lattjar fem-sex barn med neongula fotbollsskor och regnglänsande fotbollar. Ledaren som lattjar med dem har en dyngsur överdragsoverall. Men trots vädret ser ut att ha väldigt roligt.

Inne i det lilla huset vid sidan av planen sitter Magnus Pettersson. Han sitter numera i sportkommittén i föreningen och har varit en del av Enskede IK sedan 2007. Vi har bett honom att berätta om den resa som Enskede IK gjort från att vara en selekterande och toppande klubb, till att ta emot pris på Fotbollsgalan 2016 – efter att ha fått utmärkelsen Årets barn- och ungdomsförening.

Läs också: Blogg – ”Vågar vi hoppas på att framtiden är ljus?”

När Magnus kom till klubben för tio år sedan visste man inget annat än att det sättet man arbetade på var rätt. Vid elva års ålder valdes de allra bästa spelarna i årskullen ut och fick komma med i ett förstalag. Resten fick besked att de inte var bra nog.
– Ofta slutade det med att barn till tränare tog platser, de hade ju duktiga föräldrar som hade tränat dem och stimulerat dem. Klubben stod kvar med 70-80 barn som det var svårt att hitta tränare till. De var 11 år, berättar Magnus som var tränare för en av grupperna pojkar födda -01 när det var dags för deras gallring 2012.

Man lutade sig mot valda sanningar och anekdotisk kunskap. Det hade alltid varit på det där sättet så visst måste väl det vara det rätta? Men i och med att selekteringsprocessen nått Magnus lag började han läsa på bland forskningsrapporter och böcker i ämnet. Och det han hittade var mängder av svar som sade att Enskede IK arbetade på helt fel sätt, modern forskning visade på att selektering i tidig ålder snarare hämmade talang och framgång för individerna. Magnus fick även kontakt med Fredrik Sundqvist, utbildningsansvarig i Azalea BK, som skrev en bok om ungdomsfotboll och just dessa frågor som Enskede stod inför. Fredrik besökte Stockholmsklubben på hösten 2013 och höll ett seminarium om hur man arbetade i Göteborg.
– Efter att Fredrik varit uppe så satte vi ihop en arbetsgrupp som skulle gå igenom den moderna forskningen som fanns. Vi grottade ner oss, skrev och tog den till oss. Sedan sammanställde vi allt i en rapport.

Enskedemodellen tas fram

Rapporten rörde allt ifrån fördelarna med multiidrottande till risken att förlora spelare om man inte ger dem bekräftelse för det arbete de lägger ner. Den tog upp olika typer av lärande inom idrotten, vikten av det sociala sammanhanget och biologiska aspekter när det kommer till hjärnan och mognad hos de utövande barnen. Man upprepade även riktlinjer och regler från FN:s barnkonvention, Idrotten Vill och Statens idrottspolitiska mål. Slutsatsen landade framför allt i att en bred verksamhet med senarelagd selektering inte står i motsatsförhållande till att fostra framtida elitspelare utan är istället en effektivare modell med färre inslag av psykisk och fysisk ohälsa. Baserat på denna rapport kunde arbetsgruppen sedan ta fram ett förslag på en ny utvecklingsmodell för Enskede IK. Och tillsammans kunde gruppen sedan möta argument och involvera andra i det nya förslaget.

Det fanns såklart utmaningar i att genomföra en så stor förändring som arbetsgruppen presenterade. Tänk om styrelsen skulle tycka att det var ett för stort projekt? Tänk om ledarna motsätter sig det nya förslaget? Tänk om föräldrarna sätter sina barn i en annan klubb?
– Men det visade sig att den stora massan har sympatiska värderingar. Och engagemanget från ledare när de fick reda på att de skulle få träna alla sina spelare fram till och med att de var 15 år blev snarare större. Det blev ingen spelarflykt, som vissa befarade, säger Magnus.

Läs också: Blogg – En hyllning till klubbarna som fattat vad allt handlar om

Den nya utvecklingsmodellen klubbades igenom på våren 2014 och nu är selektering i de yngre åldersklasserna helt borttagen. Enskedemodellen, som den nya modellen kallas, syftar bland annat till att skapa starka sociala band bland de tusentals barnen och ungdomarna, för att de ska känna samhörighet och trygghet i sitt fotbollsutövande. Alla ska ha samma förutsättningar och få samma möjligheter till utveckling. En del andra föreningar har hört av sig för att få råd och representanter från Enskede IK har varit på Stockholms fotbollsförbund och föreläst om Enskedemodellen.
– Det är klart att det varit tufft ibland. Vi är 2 400 medlemmar så det vore konstigt om vi inte hade konflikter, men en konflikt kan också svetsa gruppen samman ännu fastare om den hanteras korrekt.

Vad är det som gjort Enskedemodellen så framgångsrik?
– Den ökade delaktigheten. Jag kände själv att föreningen kom och tog över de spelare jag tränat i 5-6 år, helt plötsligt dög inte jag som tränare. Och föreningen bad om lojalitet från spelare, tränare och föräldrar, men sedan kom föreningen och plockade de spelare de tyckte var bäst till en ny träningsgrupp och så stod vi andra kvar. Men nu är vi alla mycket mer engagerade och lojaliteten går åt båda håll.

 

Magnus Pettersson. (Foto: Kajsa Kalméus)

Andra fördelar med den nya modellen är att föreningen fått helt nya förutsättningar när det kommer till träning. Magnus berättar att eftersom juniorerna numera är så många, det är inte bara några enstaka som valts selekterats ut, så kan de hjälpa till med träningar av de yngre spelarna. Pojkar och flickor födda -01 har nu tagit hand om träningar för småttingarna födda -11, de som är födda -02 har tagit hand om barnen födda -12. Även målvakterna i sjumannalagen har fått andra förutsättningar i sin träning.
– I vår 01-klass har vi sex målvakter. Det ger oss helt plötsligt möjligheter att ha enskilda målvaktsträningar för ungdomslagen. Det hade aldrig gått om vi bara hade ett eller två juniorlag med två målvakter. Men nu tränar dom både flickor och pojkar i de yngre åldrarna. Det är en typ av återbetalningseffekt vi börjar få, tack vare att vi är så många.

En annan viktig del att lyfta är den sociala fonden som Enskede IK länge haft i samarbete med sin huvudsponsor BEA. Där ges barn och ungdomar med tuffare förutsättningar en möjlighet att söka stöd för att ha råd med avgifter och fotbollsmaterial.

”Föreningen vågade titta på sig själva”

Den framgångsrika förändringen gjorde att Enskede IK år 2016 blev utsedda till Årets barn- och ungdomsförening. Något som gav föreningen, och alla som kämpade i den, ett kvitto på att de valt rätt inriktning. Tre av Enskedes representanter fick i november ifjol kliva upp på Fotbollsgalans scen och ta emot priset efter den stora förvandlingen.
– Det var ju en stolthet, såklart, minns Magnus.
– Det är så många som jobbat med detta, utan så mycket engagemang från hela föreningen, alla hundratals ledare och styrelsen hade det aldrig gått.

Vad är du mest stolt över när du ser tillbaka på denna resan?
– Jag är nog mest stolt över att jag hamnade i en förening som var öppen för att ta emot modern kunskap, som forskningen till exempel. Och som faktiskt förändrade sig. Det är en av Sveriges fem största föreningar, och att man brett i föreningen vågar ta det klivet utan att man vet vad som ska hända… Femtio personer hade ju kunnat dra någon annanstans över en natt. Det visste vi ju inte. Men att föreningen vågade titta på sig själva, inse att det man höll på med inte var speciellt modernt eller värdigt och sedan ta beslutet att ge sig in i det förändringsarbetet, det är jag nog allra mest stolt över.

Det regnar fortfarande utomhus när vårt samtal med Magnus börjar lida mot sitt slut. Det har hunnit bli mörkt. Men i Enskede IK:s historia finns så mycket ljus och värme att man knappt lägger märke till det ruggiga novembervädret. Denna förening har fattat grejen. Alla ifrån högsta styrelsemedlemmen till ungdomen som leder fotbollsskolan för femåringarna. Barn tillåts numera vara barn, tillåts drömma och ha kul utan att känna prestationsångest eller sorg över att bli bortvald. Talanger och elitspelare kommer att frodas tillsammans med de som bara spelar fotboll för att träffa sina vänner och vill komma bort från tjatiga föräldrar och syskon ett par gånger i veckan. Enskede IK lutar sig numera mot evidensbaserad forskning och de förstår att utveckling och lärande inte är linjärt, inte heller talang. Föreningen vet att man kommer få fram ler elitspelare med detta moderna sätt att tänka.
– Man ska inte glömma att alla drivs av en inre motivation. Vill man bli duktig då blir man det. Och Enskedemodellen ska inte motverka det på något sätt. Men, vi ska också tillåta dem som bara spelar för att det är roligt att vara med. Vi kommer att få fram duktiga elitspelare ändå, säger Magnus.

Läs också: Supersöndag – Möt Stiftelsen Dunross

 

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Flickfotboll

SUPERSÖNDAG: Futebol dá força – Stärker självkänslan hos tjejer med hjälp av fotboll

Publicerad

den

På bara fem år har över 600 fotbollsledare utbildats i fyra länder under organisationen Futebol dá forças flagga. De är i alla möjliga åldrar, av olika kön, från olika ursprung och med olika bakgrunder. Men en sak har de gemensamt. De vill hjälpa tjejer att växa. Futebol dá força vill att alla tjejer och kvinnor ska känna sig starkare och få en trygg och utvecklande plats i samhället.
– Vårt högsta syfte är att vi inte ska behöva finnas, säger Frida Persson till
ungdomsfotboll.se.

Precis som i förra Supersöndag inleds denna intervju med en grå himmel och blåsigt regn. Men nu befinner vi oss inte i Stockholm utan i Borås. Väderleken kom alltså inte som en lika stor chock denna gång, men något vidare regnskydd hade ungdomsfotboll.se inte tänkt på.
– Oj, hade du inget paraply? Frågar Frida Persson vid dörren när hon släpper in mig i byggnaden.

Frida jobbar som nationell verksamhetsledare på Futebol dá força och sitter på ett modernt inrett kontorshotell i Borås. Hennes kollegor finns utspridda över världen. Utbildnings- och ledarskapsorganisationen för tjejer finns för tillfället i fyra länder och tiotals andra har anmält sig för att få dit organisationen. Men vi tar det från början.

Det hela startade med den unga Cecilia Safaee (då Andrén Nyström) som tackade ja till att bli ledare för ett tjejlag i Stockholm när hon var 14 år gammal.
– Cecilia har alltid, precis som jag, spelat fotboll. Hon har sett sporten som sitt första hem, fotbollen har betytt jättemycket, berättar Frida om FDF-grundaren.

Cecilia valde direkt att inte bara fokusera på vem som var forward eller vem som var målvakt, utan såg sina spelare som personer och försökte stärka deras självkänsla och självförtroende. Hon pratade mycket om hur de hade det hemma, i skolan och i övrigt utanför fotbollen.
– Hon märkte hur mycket tjejerna växte, hur mycket bättre på fotboll de blev och hur mycket de stod upp för sig själva och varandra, säger Frida.

Från funktion till person

När Cecilia hunnit bli nitton ville hon testa sin typ av ledarskap i ett land där hon tänkte att förutsättningarna för tjejer var mycket sämre. År 2011 begav hon sig till Moçambique. Väl där fick hon kontakt med en mocambikansk landslagsstjärna vid namn Sara ”Sarita” Jacob Simone och bjöds in på en träning med ett flicklag.
– Cecilia kunde inte portugisiska så bra. Hon trodde att hon bara skulle titta på den där träningen, men hon hade visst sagt ja till att träna de här tjejerna. Så då var det bara att köra, ler Frida och fortsätter:
–. Och samma sak hände där, väldigt fort. Tjejerna gick från att bli en funktion till att bli personer. De insåg att de kunde ha drömmar och mål.

Den nya, svenska tränaren väckte en nyfikenhet och ett stort intresse från andra ledare. Det verkade finnas en lust och ett engagemang att anamma Cecilias syn på ledarskap. Ganska fort insåg Cecilia att det inte var långsiktigt hållbart att hon stod där och tränade 30 tjejer, utan hon började lära ut det förhållningssätt hon jobbade efter. Det blev startskottet för organisationen. I februari 2012 gick de första 26 ledarna Futebol dá forças utbildning i Moçambiques huvudstad Maputo. Fem år senare finns organisationen i fyra länder – Moçambique, Zambia, Sverige och Finland – och ytterligare 26 länder har skickat förfrågningar om att få starta upp en FDF-verksamhet hos sig.
– Vi har utbildat över 600 ledare som nu tränar runt tiotusen tjejer i fotboll varje vecka. Och nu i november lanserar vi något vi kallar FDF Movement, som är en ledarskapsutbildning online. Oavsett var du befinner dig i världen ska du kunna gå en utbildning och, om du vill, bli FDF-ambassadör för ditt land, förklarar Frida.

Tjejerna Edessa och Melidia på FDF:s Summer Camp i Södertälje i somras. (Foto: Albera Jene)

Vad är det då som är så speciellt med Futebol dá forças utbildningar? Vi låter Frida berätta hur organisationen jobbar med att utbilda fler kvinnliga ledare och kompetensutveckla och stötta de kvinnliga ledare som redan finns i föreningslivet.
– Utbildningen är i tre steg, och totalt sex dagar. De första två dagarna ägnas åt värdebaserat ledarskap. Mycket är kopplat till självförtroende och självkänsla. Vad är det egentligen och hur kan vi stärka det hos unga tjejer?
– Sedan pratar vi mycket om värderingar och hur de påverkar dem vi leder. Många tänker att värdebaserat ledarskap är någonting bra, per automatik. Men det beror ju helt på vilka värderingar du har. SD, Vänsterpartiet, Moderaterna – de har alla värdebaserat ledarskap. Men det ser väldigt olika ut. Så ledarna utbildas i att aktivt välja vilka värderingar de sprider vidare.

Steg två i Futebol dá forças ledarskapsutbildning är basutbildningen från fotbollsförbundet i det land man utbildar sig i. I och med detta blir man certifierad från förbundet.
– Steg tre är kopplat till sexualitet, respekt och självkänsla. Tjejers självbild är så förknippad med hur vi ser på våra egna kroppar, det är väldigt mycket tabu, skuld, skam och okunskap kring det. Så här ger vi ledarna verktyg för att prata om allt ifrån mens till våld i hemmet, ätstörningar eller hur viktigt det är att skydda sig vid sex.

All utbildning är förankrad i forskning och Frida berättar att de ser tydliga kopplingar mellan hur många kvinnliga ledare som finns och hur många spelande tjejer och kvinnor som finns i föreningarna. När utbildningen är avklarad blir du som ledare ihopparad med en förening i ditt närområde, om du inte redan är aktiv inom en förening. Och Svenska fotbollförbundet är positiva till det FDF bidrar med till idrottssamhället.
– Förbundet följer vårt arbete och de stöttar oss. Vi för en dialog kring hur vi skulle kunna samverka ännu mer, säger Frida.

”Inte lösningar som saknas, utan viljan att göra någonting”

28-åriga Frida är född och uppvuxen i Borås och kom in i organisationen genom just en ledarskapsutbildning 2013. Hon fastnade för det som Futebol dá força står för och började arbeta ideellt med verksamheten vid sidan av studierna i Göteborg. Från och med juni 2016 är hon heltidsanställd i FDF.
– Fotboll är det bästa jag vet. Och det känns väldigt lyxigt och häftigt att få jobba med fotboll varje dag, i direktkontakt med ledare. Jag brinner verkligen för att alla, både tjejer och killar ska få spela fotboll. Jag vet hur mycket mitt lag och mina ledare har betytt för mig och den personen jag är i dag och jag vill att fler ska få den känslan och möjligheten.

Hon ser stora utmaningar i hur tjejer och kvinnor värderas annorlunda i föreningslivet runtom i Sverige. Frida berättar om hur Cecilia åkt runt i Sverige om mötts av föreningar som hade många projekt igång som hade att alla var välkoma. Men när hon besökte klubbarna rent fysiskt var det bara killar där.
– Hon åkte till en förening som hade öppna träningar för tjejer. Det var fyra tjejer i 15-16-årsåldern där. Så Cecilia frågade dem vad de skulle göra för att få dit 40 tjejer istället. Svaren hon fick var att  de skulle byta dag (de tränade på fredagar), de skulle byta tid (det var en så sen tid att många tjejer inte fick vara ute för sina föräldrar), de skulle byta plats (träningarna var på en ganska otrygg plats dit man inte ville gå), de skulle ta bort åldersgränsen som var satt och de skulle vilja ha en kvinnlig ledare. Alltså fem full genomförbara saker. Så Cecilia ringde upp den verksamhetsansvarige och han sade att de skulle ta tag i det.

Cecilia åkte en vända till Moçambique och när hon kom tillbaka till Sverige ringde hon upp en av tjejerna på den öppna träningen.
– Först och främst var hon helt överväldigad att Cecilia kom ihåg henne, det hade aldrig hänt förut att någon vuxen hade återkopplat. För det andra så hade det inte skett någon förändring med de öppna träningarna. Det enda som hade hänt var att de fyra tjejerna hade slutat, berättar Frida.
– Då insåg Cecilia att det är inte lösningar som saknas, utan en genuin vilja att göra någonting.

Frida Persson i Boråsrusket. (Foto: Kajsa Kalméus)

Tillbaka till det här med självkänsla och självförtroende. De där komplexa fenomenen är något som Frida brinner för lite extra.
– Självförtroende handlar ju om vad du gör och självkänsla om vad du är. Men vi får ofta bara höra feedback på allting vi gör. Och om vi blandar ihop dem och ett barn kommer hem från skolan med ett prov som gått bra så säger vi ”vad du är duktig!”, alltså en kommentar som är kopplad till självkänsla egentligen. Och när barnet då kommer hem med ett prov som gått sämre känner det ju sig dåligt som person. Jag tror att det är därför psykisk ohälsa är så stor i Sverige. Vår självkänsla är så resultatbaserad.

Hon berättar:

– På samma sätt som vi lär ut hur vi kan stärka det hos våra spelande tjejer, så vill vi också att ledarna ska lära sig att stärka det hos sig själva. Jag upplever att ledarna blir väldigt stärkta av att gå utbildningen och utvecklingsmässigt blir de mer öppna och trygga i sin ledarroll. De lyfter ämnen och frågor både med spelare, kollegor och föräldrar som de inte har lyft tidigare. De kanske inte har tänkte på att de ska lyfta dem, eller de kanske tidigare känts skitjobbiga att lyfta. Men hos oss får de verktygen för det.

Har du några solskensexempel på från Futebol dá força?
– Det finns så många! Men ett exempel är Mary och Paula, två ledare i IFK Trollhättan. När de gick utbildningen så hade deras förening inga tjejer som spelade fotboll. Och de blev så stärkta av att gå utbildningen att de satte igång tre tjej- och damlag under utbildningens gång. Och nu har föreningen 80 tjejer och kvinnor som spelar fotboll. På tre år.

Bättre kontakt med känslorna genom att ”checka in”

Ett moment som Frida och FDF uppmuntrar ledarna att genomföra vid varje träning är något de kallar för ”checka in och checka ut”.
– Att checka in innebär att alla i gruppen får svara på en fråga som ledaren ställer, innan träningen börjar. Det finns forskning som visar på att lag, det kan vara ett säljteam som säljer strumpor eller ett OS-lag i friidrott), som checkar in i början av dagen presterar bättre. De får större gemenskap i gruppen och det leder till att de säljer mer strumpor eller får bättre resultat på OS.

Hur funkar det då?
– Du som ledare ställer en fråga kopplat till en värdering eller något som är viktigt för dig. Till exempel ”vad har du för känsla just nu”, ”vad är en värdering som är viktig för dig”, ”vad vill du fokusera på i fotbollen idag” eller ”vad är viktigt när man spelar i ett lag. Man samlar laget i en grupp och så att alla får chans att säga någonting. Sedan gör vi samma sak efter träningen, vi checkar ut.
– Det är viktigt att vi pratar om känslor. Oftast säger vi ”hur är läget” och svarar ”det är bra”. Men bra är ingen känsla. Vad är det som känns bra? Eller hur känns känslan i kroppen? Det är när vi inte pratar om känslor som personer istället tar ut det genom att till exempel slå någon. Jag tror att det finns ett behov att prata om känslor med killar också, de skulle må bättre av det.

Från vänster – Frida Persson, Ilham Ahmed, Fardowsa Mohamoud, Isabel Expósito och Camilla Ackerfors. (Foto: Tore Lund)

Idag är det 800 tjejer och kvinnor i åldrarna 4-58 som deltagit i Futebol dá forças öppna träningar runtom i landet. 200 står på väntelista för att gå ledarutbildningen. Förebilderna blir fler och fler för de unga fotbollstjejerna, och de som knutit an till FDF börjar ofta drömma, sätter ett högre värde på sig själva, utvecklar sin egen röst och vågar stå upp för sig själva och varandra. Det är någonting speciellt hos den boostande organisationen, det bubblar av engagemang och drivkraft hos tjejerna och kvinnorna i den.

– Vi tror att ju fler kvinnliga ledare det finns, desto fler tjejer kommer vilja spela, säger Frida och berättar om en studie som Svenska fotbollsförbundet gjorde för något år sedan.
– Man gjorde en undersökning i fyra kategorier, för att se vilka det var som blev ledare i föreningslivet idag. Kategorierna var etniskt svenska killar, killar med utländsk bagrund, etniskt svenska tjejer och tjejer med utländsk bakgrund. De som blev ledare i högst utsträckning var etnisk svenska killar. Och de som ville bli ledare i högst utsträckning var tjejer med utländsk bakgrund. Och det som skilde när man kollade på grupperna var att killarna hade fått frågan. Det är det väldigt många som vill. Men det krävs att någon ställer frågan. Det kan vi göra.

Vad har Futebol da forca för mål och visioner?
– Vi vill att alla människor ska nå sin fulla potential. Man ska ha kunskap om sina rättigheter och möjligheter och de ska respekteras. Det är en sak att känna till en rättighet, men om den inte respekteras av samhället eller någon runt dig så spelar det ju ingen roll.

– Det arbete vi gör kring inkludering och jämställdhet ska göras av de befintliga idrottsstrukturerna i alla länder. Vår högsta vision är att inte behöva finnas.

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Läs hela inlägget

Intervjuer

Supersöndag: Domaren Maral har stora drömmar – ”Långsiktiga målet är Europa”

Publicerad

den

Det finns 183 kvinnliga fotbollsdomare i Sverige. I Västergötland finns det åtta. En av dem är Maral. När hon inte arbetar som sjukhusfysiker drömmer hon om att döma Europeisk fotboll och mästerskap. Och hon hoppas att fler tjejer vågar prova.
– Jag trodde inte att det skulle vara så roligt, men det är verkligen jättekul, säger Maral Mírzai till Ungdomsfotboll.se i veckans Supersöndag.

Man tror kanske att alla fotbollsdomare gått över till det dömande yrket för att de inte nådde sina mål som fotbollsspelare. Eller åtminstone att de har spelat fotboll någon gång. Men det är en hel del domare som aldrig spelat.
– Många av dem har tittat mycket på fotboll, eller kanske dömt i andra sporter. Egentligen behöver man inga förkunskaper. Regler lär man ju sig. Men det är klart, vill man göra det lätt för sig skulle jag säga att man ska skaffa sig lite spelförståelse, säger Maral. som började spela fotboll vid 16 års ålder, vilket kan anses relativt sent.

Maral kommer från Borås och är nu 26 år gammal. År 2012 flyttade hon till Göteborg för att studera till sjukhusfysiker, en person som jobbar med strålskydd och strålsäkerhet inom röntgendiagnostik. Tre år senare tog hon examen och nu jobbar hon heltid på Sahlgrenska. Under hela studietiden höll hon igång sitt fotbollsintresse och spelade med ett studentlag i Göteborg.
– Sedan åkte jag på skador. Stukningar, lite smällar, knäskador. Inga allvarliga grejer, men det blev tråkigt och jag fick negativ energi. Då hade jag ett litet uppehåll och så började jag döma istället. Sedan blev jag sugen på att börja spela igen, så då gjorde jag båda ett tag. Sedan när jag tog examen gick jag över till att döma helt.

Hur kom det sig att du testade dömandet?
– Jag hade en studentkompis som dömde fotboll, han tjatade på mig i flera år att jag skulle börja. Det var bokstavligen han som skrev mailet till förbundet, jag satt bredvid. Jag fick svar ganska snabbt och så gick jag steg 1-kursen.

Maral (till höger) med sina domarkollegor Camilla Stendahl (till vänster) och Anela Hadziselimovic (mitten).

Nu har Maral dömt i fyra och ett halvt år. Hon är har fått godkänt i steg 3-kursen och är behörig att döma på de höga nivåerna Elitettan och Damallsvenskan, men först måste hon få en klassificering för de olika serierna. För att bli klassificerat behöver hon döma några provmatcher och bli godkänd. I år har Maral haft provmatcher i Elitettan och i  november får hon besked om hon blir klassificerad för serien. Och hon erkänner att hon är lite nervös.
– Jo, det är jag allt. Det är man alltid. Man vill inte ha för höga förhoppningar, men man vill ju ändå prestera.

Så som spelare vill vinna och avancera i divisioner, känner du en liknande tävlingsinstinkt även som domare?
– Ja, det gör jag. Speciellt när man på introduktionsdagen fick alla stegen presenterade för sig, när man såg hur långt man kunde nå. De sade ju att det kunde ta tio år, men man bli peppad på att nå dit snabbare.

Vilken är den högsta nivån du skulle kunna döma i? 
– Nationellt är det Damallsvenskan på damsidan. Och jag tror att man blir behörig att döma högsta nivån för herrar också. Men det räcker inte att bara vara behörig, man måste klara de fysiska testerna också.

Många positiva sidor

De fysiska testerna kan för en orutinerad låta som tuffa, krävande utmaningar. Maral berättar att det senaste testet hon gjorde bestod av två olika löptester. Först ett sprinttest, där man skulle springa 40 meter på max 6,5 sekunder. Detta gjorde man sex gånger. Därefter var det ett intervalltest, där man skulle springa 75 meter hela 40 gånger på en viss tid. Maral medger att testerna är tuffa, men mer på ett mentalt plan.

Hon tränar minst tre gånger i veckan, exklusive match. Innan säsongen har hon mycket fokus på kondition, men när säsongen väl kommit gång lägger hon mer fokus på styrka.
– Sådär har jag aldrig behövt tänka innan. Jag har trott att jag haft tillräckligt bra kondition och varit tillräckligt snabb för matcher och träning. Men man märker att med åldern är man inte lika stark. Man måste träna styrka för att hålla sig borta från skador.

De positiva sidorna med dömandet är många. De mesta grundar sig i att man utvecklas som person, förklarar Maral.
– Man går bland annat in i en annan roll och lär sig att ta beslut. Man får bra ledaregenskaper, man får bra tålamod. Och framför allt lär man känna sig själv väldigt mycket.

Hon berättar att många av hennes vänner idag är sådana hon fått efter att hon blivit domare. Och när familjen tröttnat på hennes prat om fotboll kan hon alltid vända sig till sina domarkollegor för att få utlopp för sitt intresse.
– En annan sak som jag tycker om med dömandet är när man får återkoppling från spelare och ledare. Även om du gör en felfri match får du sällan höra ”Vad bra du var idag, domarn”. Men den gången man får höra det… det väger mer än allt skit man får höra.

Vad är det som gör dig till en bra domare?
– Spelförståelsen. Jag är ganska ödmjuk som person, även på plan. Jag har bra nivå på mitt tålamod, jag brister inte för tidigt men när det väl gör det så är det på ett bra sätt. Och så har jag en bra fysik.

Vad känner du att du har kvar att utveckla?
– En egenskap jag försöker utveckla som domare är att få igång snacket på plan lite mer. Inte vara så fokuserad och tyst på planen, utan försöka prata lite. Kanske skoja, föra en dialog. Det vinner man på. Men det där tror jag kommer med åren.

Drömmer om Europa

Än så länge är det få tjejer som dömer fotboll. Men det finns några stycken som dömer på mycket hög nivå. Bland annat Pernilla Larsson och Sara Persson som båda är licensierade Fifa-domare. Pernilla har dömt VM-matcher och Sara dömer bland annat herrmatcher i division 2 samt har många internationella matcher på meritlistan. För Maral är det viktigt att lyfta fram tjejer i domaryrket. Hon säger att det är en brist på just kvinnliga domare och så fort hon får möjlighet försöker hon prata med vänner och familjemedlemmar och få dem att börja.
– Jag försökte övertala en kollega att börja men hon nappade inte. Men jag har övertalat min syster, så hon ska gå steg 1-kursen nu, säger Maral.

Vad har du för mål och drömmar med ditt dömande?
– Kortsiktigt är det att klättra upp så mycket jag kan. Först vill jag etablera mig i Elitettan. Sedan är det långsiktiga målet att komma ut i Europa. Kanske döma något mästerskap? Det skulle jag vilja uppleva någon gång.

 

11 snabba med Maral Mírzai

Favoritmat – Ugnsbakad lax med rotfrukter

Favoritartist – Ed Sheeran och Beyoncé

Favoritfärg – Grön

Favoritglass – Magnum White

Favoritdjur – Valar, det är det djur jag fastnat för mest och jag kan slösa min tid på Instagram med att se på valar

Senaste biofilmen du såg – Pirates of the Caribbean (Dead Man Tell No Tells)

Favoritfilm – Django Unchained med Leonardo Di Daprio

Senaste konserten du var på – Beyoncé i Stockholm, 2016

Favoritsport förutom fotboll – Ingen, bara fotboll

Någonting du hatar – Kyla

Någonting du älskar – Resa (häftigaste stället var New York, men Lissabon var också jättebra)

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Läs hela inlägget

Intervjuer

SUPERSÖNDAG: Möt Stiftelsen Dunross – ”Vi sponsrar ingenting. Vi stödjer.”

Publicerad

den

Du känner säkert igen loggan när du ser den. Märket som sitter på magen på idrottande barn och ungdomar runtom i Västsverige. Stiftelsen Dunross & Co. Du kanske till och med vet vilka de är, vad de står för och varför de finns representerade på så många klubbtröjor. Om inte – här kommer deras historia.

”Då kom målvakten springande och jag tänkte att det här blir inte bra. Men målvakten tog tag i sin lagkamrat och sade ”Lugna dig! Tänk på vad du har på magen!”. Då kände jag att vi nått rätt långt.”

I den luftiga lokalen i centrala Göteborg möter jag Jan Juhlin och Leif Nilsson. En av de första saker de säger till mig när vi slagit oss ner i ett av rummen är att det är viktigt att få fram att det inte är Stiftelsen Dunross som ska ha äran för det som händer med deras medlemsföreningar, det är inte de som gör jobbet. Jag nickar åt budskapet och ber dem sedan berätta om stiftelsen.

Leif Nilsson är ordförande för Stiftelsen Dunross och har varit det sedan den startade år 2012. Även Jan Juhlin har varit med sedan starten och han arbetar som stödansvarig, det är han som har direktkontakt med föreningarna de stödjer. De båda har varit aktiva inom idrottsvärlden under merparten av sina liv.

Jan Juhlin.

Verksamheten i stiftelsen har som ändamål att skapa en meningsfull och utvecklande tillvaro för barn och ungdomar. Detta vill man göra genom ekonomiskt stöd till idrottsföreningar runtom i Sverige. Man vill skapa ett mer inkluderande och dynamiskt samhälle genom att bidra till en meningsfylld fritid för de unga. Det ekonomiska stödet är tänkt att ge ett mervärde till föreningarna och ska inte ersätta någon annan intäkt. Genom samarbetet med stiftelsen ökar också möjligheten för föreningar att samarbeta och lära av varandra.
– Vi sponsrar ingenting, vi stödjer. Krav och stöd är två viktiga ord för oss, säger Leif Nilsson.

Kravet som Leif nämner är bland annat att föreningarna ska följa de riktlinjer som parterna kommit överens om. Dessa riktlinjer handlar framför allt om att man ska följa stiftelsens värderingar för hur en förening ska vara. Krav såsom ”ingen toppning”, ”behandla alla lika”, ”uppträda som föredöme” och ”uppträda sportsmannamässigt” sätter prägel på de viktiga riktlinjerna.
– I stiftelsen så stödjer vi, men det är också viktigt i livet att ställas inför krav. Och vi ställer väldigt enkla krav. Sedan följer vi upp dem, och vi ger oss inte. Vi är med hela vägen. Vi jobbar igenom hela frågan och det gör Jan väldigt bra, säger Leif och tillägger:
– Det är så lätt att rubba på gränser, men då kan man inte hålla ihop det till slut. Det behöver inte vara mindre hjärta i det bara för att man har struktur. Det kan till och med vara mer. För vi bryr oss om individen.

De värderingar som Stiftelsen Dunross och föreningarna kommer överens att leva efter. Dessa har ni säkert sätt i klubbstugor runtom i landet.

Leif Nilsson.

Jan Juhlin har som uppdrag att hålla kontakt med alla föreningar som stiftelsen stödjer. Han träffar  ledare och styrelser flera gånger i veckan och följer upp, guidar och stöttar. Stiftelsen tar aldrig aktiv del i föreningens beslut utan litar på att föreningen sätter stor vikt vid föreningarnas förmåga att lösa konflikter, men även att blicka framåt. Han uppmuntrar till dialog mellan klubbar, och bidrar med ett perspektiv om hur andra klubbar agerat i liknande situationer.
– Det kan ringa en förälder till oss och berätta om något som hänt. Då bollar vi det med klubben. De allra flesta klubbar vet ju vad som hänt, oftast ringer de faktiskt själva till oss. De är inte rädda för att säga att ”detta har hänt, och så här har vi agerat”. Oftast räcker det för oss, att se att föreningen tar ett ansvar och följer sina egna stadgar.
– Sedan följer vi upp att föreningarna lämnar in sina nyckeltal. Det handlar både om ekonomin, men även om antalet aktiva barn och ungdomar. Och vi har instrument som gör att vi kan se om det är någonting som avviker, och kan ställa frågan ”varför är ekonomin så här i år?” Gör vi den uppföljningen får vi en bättre administrativ funktion hos klubbarna också.

En viktig faktor i hela stödprocessen är att Stiftelsen Dunross bara kan stödja en förening som har samma värderingar i sina egna stadgar. Om en klubb har andra avsikter med sin verksamhet är ett samarbete inte aktuellt.
– Det finns föreningar som har inskrivet att de selekterar bland sina spelare. Och deras verksamhet är deras ansvar, om det tycker att det fungerar bäst. Vi tror på en inkluderande idrott och har valt att stödja det och det finns ingen konflikt i det.

”Mer olja i maskineriet”

Med 144 stödföreningar i sporterna fotboll, handboll, innebandy, basket och bandy – 38 i Stockholmsområdet, en i Jönköping och resten i Västsverige, från Varberg upp till Ljungskile – når Stiftelsen Dunross tiotusentals barn och unga, och deras ledare.
– För oss handlar det inte bara om att folk och barn ska idrotta, utan det handlar ju faktiskt om idrottens roll som en demokratisk enhet. Det är där man lär sig att umgås med barn som man kanske inte är fantastiskt bra eller som man har svårt för. Till sist lär man sig att ”okej, jag kan vara med honom ändå”. För oss är det jätteviktigt, säger Jan.
– Ska man dra det ett steg till så handlar det, för oss, i grund och botten om FN:s barnkonvention. Men lika mycket om folkhälsan. Det är verkligen jätteviktigt.

Under de år som stödet funnits, vilka skillnader har ni sett hos föreningarna?

– Jag som varit ute mycket på fältet har märkt att klubbar som vet att de har Dunross på magen pratar mer med varandra när det uppstår problem. Ordförandena tar kontakt med varandra och säger ”det här är situationen, hur ska vi lösa den?” Jag brukar säga att det blivit lite mer olja i maskineriet.

Jan tillägger snabbt:
– Men det är inte vi som gör det. Det är klubbarna. De vet att alla har samma krav på sig och de vet att vi ser positivt på att de själva försöker lösa konflikter. Vi går inte in som några poliser, vi ber dem hjälpas åt istället.

Ytterligare ett mervärde för de klubbar som Stiftelsen Dunross stödjer är Dunrossdagen. Tredje söndagen i november varje år samlas klubbarna i Göteborg. Utifrån ett tema arbetar de tillsammans genom frågor som föreningarna sitter med.
– Det är en energidag utan dess like! Man bara sugs upp av surret och energin. Alla tycker att det är så skönt att träffa andra och prata med dem och se att någon annan kanske har en lösning på deras problem, eller att de kan hjälpa någon annan. Man får en brygga mellan till exempel handboll och fotboll.
– Det är nog det absolut största och viktigaste, att de förstår att de inte är ensamma. Andra har samma problem. Dunrossdagen är vårt guldkorn.

Vad är temat för Dunrossdagen i år?
– I år är temat ”effektiv förening”. Hur man tar tillvara på de ideella krafter som faktiskt finns. Och även hur man kan involvera föräldrar i föreningsarbetet genom att vara tydligare med det man önskar. Istället för att säga ”hej, vi behöver hjälp på lördag” så säger man ”hej, vi behöver hjälp två timmar med detta på lördag”. Då kommer inte folk bli rädda att bli uppslukade.

Det handlar om att identifiera problemen

Även om det är tusentals barn och ungdomar som kanske ännu inte känner till Stiftelsen är det många som faktiskt tagit till sig värderingarna och känner en stolthet över att bära märket på tröjan. Jan berättar om en gång när han tittade på en fotbollsmatch mellan tioåringar och hur hans hjärta värmdes vid sidan av planen.
– Det var lite för hätsk stämning, ganska tuffa tag. Någon råkade fälla en annan och den fällda killen studsar upp och är frustrerad. Då kom målvakten springandes och jag tänkte att det här blir inte bra… men målvakten tog tag i sin frustrerade lagkamrat och sade ”Lugna dig! Tänk på vad du har på magen!”. Då kände jag att vi nått rätt lång.

Det har aldrig hänt att stiftelsen behövt bryta med någon förening efter den tvååriga kontraktstiden. Däremot har det hänt att man sänker stödet till nästa period, för att kraven inte riktigt levs upp till. Och Jan berättar att det är ofta som föräldrar kanske inte har hela bilden av en förening eller en händelse.
– Ibland ringer föräldrar och säger ”hur kan ni stötta den här klubben, de beter sig jätteilla”. Men då kanske det gäller en ledare, i ett lag, och så finns det 88 lag i föreningen. Det hade varit ett väldigt, väldigt tufft beslut att säga att vi bryter med hela föreningen. Det handlar mer om att identifiera och lösa problemen för att på så sätt minimera risken för liknande händelser i framtiden, något som också stärker föreningen i dess värdegrund.

Har du någon förening som är en typisk solskenshistoria?

– En förening som vi varit inne i sedan 2008 (då Stiftelsen Dunross fortfarande var en del av investmentbolaget Dunross red. anm.) är Älvsborgs FF: Om jag kommer ihåg siffrorna rätt hade de 340 aktiva. Det var ganska spretigt, man hade många lag i laget. Man gjorde lite som man själv ville och det var lössammanhängande.
– Nu är de 720 ungar, tror jag. De har en väldigt bra struktur. Det är en förening som har tagit jättekliv. Fantastiskt kul att se.

Jan vill även lyfta fram Enskede IK som blev Årets barn- och ungdomsklubb 2016. De har gjort ett stort jobb innan Stiftelsen Dunross kom in i bilden.
– För tio år sedan var det mycket toppningar och selektering. Sedan sade dom att ”nej, vi ska inte hålla på med detta. Vi ska ha en bredd där alla ska vara med. Vi stöttar ju idrotten.” Och utifrån den grundtanken arbetade de under lång tid fram Enskedemodellen. Dom har gjort en otrolig förvandling, och de är ändå 2 400 aktiva ungar, och förra året bli utsedd till årets ungdomsförening.

Vad tycker ni är viktigt när man ska sätta en värdegrund?

– Om man ska sammanfatta det är det att föreningen agerar med Fair Play. Jag tror de flesta har en väldigt positiv bild av Fair play, säger Jan.

Leif har idrottat hela sitt liv och tror stenhårt på att motion är en av de viktigaste sakerna som krävs för att orka sitta still och orka lära sig i skolan. Jan är tränare för ett fotbollslag och möter hundratals personer inom ungdomsidrotten varje vecka. Tillsammans hoppas de kunna påverka föreningarna, och de kommer fortsätta stödja, följa upp och vara med hela vägen.
– Idrotten är en otrolig viktig demokratiutbildning. Det är en av våra absolut största tillgångar i Sverige, att vi fostras i den här förståelsen och respekten för varandra i idrottsgrupper. Och det får man aldrig släppa.

Efter att ha lyssnat på Leif och Jan, och hur de brinner för sitt arbete och det Stiftelsen står för, förstår jag varför de inte vill ta åt sig någon ära. Det enda de gör är att bistå med ekonomiskt stöd, hjälpa till  med nätverk och kontakter, skapa en plattform och ett sammanhang för föreningar att växa. Det riktiga arbetet – de modiga besluten och de viktiga initiativen – det är det föreningarna som gör.

 

Läs också: Supersöndag med FIFA-domaren Bojan Pandzic – ”Många fler positiva sidor än man tror”

Läs också: Supersöndag med Champions League-domaren Joakim Amri Nilsson – ”Man får nypa sig i armen”

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Läs hela inlägget
Annons

Facebook

Instagram

Populärt

Copyright © 2017 Alvarado Sport & Media