Med ett stort intresse för fotboll och kultur har Emma och Aline hittat det perfekta projektet. Tillsammans vill de lyfta vikten av integration, mångfald och att inte tappa sin identitet till sin idrott. Nästa år släpper de en kokbok tillsammans med Östersunds FK.
– Mångfalden har uppenbarligen varit en del av deras framgång, säger Aline från Framgångsreceptet till ungdomsfotboll.se.
Emma Svanberg.
Det hela började med att Östersunds FK gick upp i Allsvenskan hösten 2015. Fotbollsintresserade Emma Svanberg pratade om framgången med sin pappa och tillsammans fastnade de vid uttrycket “framgångsrecept”. Vad var det egentligen som gjort Östersund så framgångsrika, vad var receptet?
– Jag började prata med Aline och vi kom fram till att vi ville göra en kokbok tillsammans med Östersunds FK, säger Emma.
Emma Svanberg och Aline Sparf är båda 18 år och läser sista året på gymnasiet i Östersund. Tillsammans har de startat UF-företaget “Framgångsreceptet”, där de alltså ska ta fram en kokbok tillsammans med den framgångsrika klubben.
– Vi ville göra något nytt, något som inte har gjorts tidigare, säger Emma.
– Och när vi träffade kanslichefen Lasse Landin och pressansvarige Patrick Sjöö så var de jättepositiva till idén. De ordnade ett intervjuschema och sade att de ville sälja boken i sin shop när den blir klar, säger Aline.
Aline Sparf.
Trots att båda tjejerna tycker mycket om mat och matlagning var det inte det som var det viktigaste med projektet.
– Det som vi vill få fram på något vis är att påvisa vikten av integration och mångfald, förklarar Aline.
– Just för att de varit så framgångsrika och att mångfalden uppenbarligen är en del av det, att man sätter ihop massa olika pusselbitar och så blir det ett jättebra lag.
Mer än bara fotboll
Boken består av intervjuer med alla spelare och några ledare där de får berätta om som bakgrunder och sin uppväxt. Alla frågor är mer eller mindre kopplade till deras kulturella bakgrund. Dessutom får varje person bidra med ett recept var till boken, som ska vara kopplat till dem som personer.
– Alla historier är otroligt olika för att de kommer ifrån så olika ställen och olika förhållanden. Det är egentligen det som är så intressant. Någon spelade fotboll i Afrika när de var 10 år istället för att gå till skolan, sprang barfota bland stenar och höll det hemligt för sina föräldrar för att de var rädd att bli slagen. Någon annan har gått på en fotbollsakademi och var fotbollskändis från att han var 15 år, säger Emma.
Båda tjejerna pratar mycket om hur man ofta identifierar sig med sin sport när man hållit på med den så länge. Emma berättar att hon själv skadade knät förra året och inte kunde spela fotboll på ett år, vilket var påfrestande.
– Nu gick det bra för mig, det händer ju värre saker. Och det finns en risk att man tappar sig själv när man håller på med en idrott. Speciellt i ett lag, där det är en sån gruppkänsla, man är ett lag. Vad gör man om man helt plötsligt inte kan spela?
Andrew Mills, ÖFK. (Foto: Aline Sparf)
Aline tillägger att man ofta förknippas med sina personligheter på plan och vad man presterar. Och tjejerna vill visa att man är mer än det. De pratar vidare om de kultursatsningar som Östersunds FK gjort genom åren, där spelarna bland annat dansanda framfört Svansjön, skrivit en bok, hållit konsert och haft konstutställning.
– Man har spelat fotboll sedan de var minst 10 år. Och de är svinbra på det. Det är det man kan i livet. Det är det man jobbar med, det är det man har som hobby och det fyller hela ens värld. Och då är det så bra att utsätta sig för sånt här, det är jätteläskigt att ställa sig framför 500 personer och sjunga om man känner att man inte kan sjunga, men de gör det ändå. Och det bygger ju ett otroligt självförtroende och självkänsla, och man får självkännedom. Och det visar sig sedan på planen, de vågar mer.
BLOGG: “Vi hyllar Östersund, men varför tar ingen efter?”
Frank Arhin, ÖFK. (Foto: Aline Sparf)
Varför tycker ni det är viktigt att lyfta bokens historier, sett från ett större perspektiv?
– Jag har bilden av att väldigt ofta när det gäller idrottsföreningar så ligger det en väldig machokultur över dem. Man ska vara stereotypisk manlig, i tuffa sporter, man ska bara stenhård. Kulturen blir ett sätt att öppna upp sig och på något sätt blotta sig. Till exempel att ställa sig på en scen och sjunga inför 500 personer, för att utvecklas som person. Jag tror att det är ett sätt att komma ifrån den machokulturen, säger Aline.
Hon avslutar:
– Jag har fått mycket bättre uppfattning om vissa spelare. Man har ju dömt dem ganska mycket efter fotbollen. Men nu har man fallit för vissa som personer. Ett exempel på det är Alhaji Gero. Han är otroligt lång och stor, han är som en vägg på planen. Han han hålla i bollen hur länge som helst. Så man får på något sätt den uppfattningen att han ska vara en hård kille, en machokille. Men han var jättemjuk och snäll, som en gosebjörn. Och de kändes bra och nyttigt för mig att kunna spräcka hål på den bubblan.
