När jag jobbade på kvällstidning skrev jag en lång artikel om Östersund och deras kulturprojekt. Jag pratade med föreningens kulturcoach Karin Wahlén och med den då nyanlände målvakten Hampus Nilsson, som kommit dit på utlåning från Djurgården.
Laget höll på med repetitioner inför en konsert de skulle hålla och Hampus, som bara hade varit på plats i några veckor, hade kastats rakt in i kulturprojektet.
Jag minns hur Karin pratade om att grunden i deras kulturprojekt var att ”om man är modig utanför planen, blir man modig på planen”. Och hon tryckte hårt på att man måste lita på varandra fullt ut om man till exempel ska dansa balett tillsammans, vilket också bidrar till en större tillit på planen.
Läs också: BLOGG – ”Våga statuera exempel mot rasism!”
Hampus var inte det minsta nervös utan upplevde snarare en befriande känsla och oerhörd glädje när han helt plötsligt förväntades uppträda musikaliskt med sina lagkamrater inför Östersundsborna. Graham Potter, engelsmannen och tränaren som på ett sätt kan ses som hjärnan bakom kultursatsningen, skulle sjunga jämtlandshymnen. Alla var delaktiga på något sätt, alla var lika viktiga.
Visst låter det tokigt? Visst låter det härligt? Visst låter det nytänkande och spännande?
Hand i hand med detta har det väl inte undgått någon vilken framfart Östersund haft i den svenska fotbollen, rent sportsligt. Och nu är de redo för Europa League-spel. Graham Potter hyllas från alla möjliga håll, och kulturprojektet som ska frambringa trygghet, tillit och mod i gruppen skapar positiva reaktioner från både experter, spelare och konkurrenter. Och jag älskar det. Allt känns så logiskt, så självklart. När jag pratade med Karin ville jag inget hellre än att dra ihop ett gäng bekanta och dansa balett eller göra en konstutställning.
Men jag har funderat mycket på varför det Östersund håller på med ännu inte smittat av sig. Om det nu är erkänt att deras kulturprojekt och sätt att skapa kreativitet och samspel på planen är en succé, varför har ingen tagit efter? Varför sprutar det inte kulturprojekt, konserter, dansprojekt och konstutställningar ur fotbollsföreningarna runt om i Sverige? Varför är inte ungdomarna i lokalklubbarna på breakdance-klasser och drejarkurser? Tänk om man redan i ungdomsfotbollen kunde öppna upp för mer tillit, mod och gemenskap. Vad skulle hända på planen då?
Läs också: BLOGG – ”När det inte längre handlar om fotboll”
Kanske har jag missat att det finns liknande satsningar, i så fall ber jag om ursäkt. Kanske flödar det av dem, utan att jag noterat det. Och det kanske bara är en tillfällighet, det som hänt i Östersund, kulturprojekten kanske inte alls har samma effekt i andra föreningar. Kanske finns det inte så många Graham Potter-liknande tränare som vågar tro på något så banbrytande fullt ut. Eller så finns det massor av dem, men det blir ändå inte lika framgångsrikt som i Jämtland.
Oavsett är min känsla att det finns en plats för många fler såna här initiativ. Och de behöver inte bara av kulturell art. Tänk om föreningar kunde göra organiserade satsningar inom humanitära områden, eller om de skulle hjälpa till i äldrevård och på skolor? Tänk om man i större mån vågade gå utanför sin comfort zone. Tänk vad utvecklande, utmanande och givande det skulle vara. Tänk vad modig man skulle kunna bli. Inte bara utanför planen, utan även på den. Och vem vet, kanske är det Europa League som väntar bakom nästa dörr.
Tack för att ni tog er tid att läsa!
/Kajsa Kalméus
@kajsakex
