Jag träffade Jan Juhlin och Leif Nilsson för ett tag sedan, två av personerna bakom ett av ungdomsidrottens – i min mening – viktigaste verksamheter. Stiftelsen Dunross & Co.
Jag ska villigt erkänna att jag inte visste mycket om dem innan jag började skriva för Ungdomsfotboll.se. När Rudy nämnde deras namn och klappade sig på magen för att visa var märket sitter kände jag inte riktigt att jag hade koll. Men när jag fick reda på vilka Stiftelsen Dunross var och vad de stod för blev jag oerhört nyfiken. Den nyfikenheten mynnade ut i denna långa intervju med Jan och Leif, en intervju publicerades i söndag.
Sponsorer och samarbetspartners finns det gott om i idrottsvärlden, men hur många är det som egentligen ställer utförliga och konkreta motkrav på den förening man stöttar? Det måste var väldigt lätt – och skönt – att sätta sin logga på men matchtröja och sedan kunna visa för sina affärskunder att man stöttar barnidrotten, och skicka ut en fin pressrelease när man knyter till sig en ny klubb. Och klubbarna är såklart tacksamma, pengar finns det inget överflöd av i de lokala organisationerna. Men hur ofta stannar det där egentligen? Ett tack från klubben, en klapp på bröstet hos sponsorn? Väldigt ofta, tror jag.
Läs också: Bris bjuder in till nätverksträff – Sexuella övergrepp inom idrotten
Stiftelsen Dunross nöjer sig inte med det. De har en vision att om de ska stötta med ekonomiska medel så måste klubben ”pay it forward”. Det handlar inte om att föreningen ska ge något tillbaka till Dunross i form av marknadsföring, aktiviteter eller annat. Nej det handlar helt enkelt om att de ska arbeta aktivt för att samhället ska bli en bättre plats för barn och ungdomar. Det är det övergripande kravet som Stiftelsen Dunross ställer på sina föreningar. Och det stannar inte vid kravet, de följer upp sina samarbetsföreningar kontinuerligt vilket bidrar till en noggrannhet och en arbetsvilja hos klubbarna.
I en värld där vi har nazister spatserande på gatorna, där civila människor blir kallblodigt mördade på konserter och där rasism kommer längre och längre in i samhällets ledande organ måste vi vara noga med att lyfta såna verksamheter som jobbar aktivt för att motarbeta orättvisor och utanförskap. De verksamheter som låter alla röster bli hörda, som ser det viktiga i att varje individ känner sig sedd. Det räcker inte att skänka pengar för att stilla ett samvete. Vi är förbi det där. Vi måste göra mer. Jag. Du. Alla.
Läs också: Våga statuera exempel mot rasism!
Stiftelsen Dunross ger förutsättningar för individer i föreningar och klubbar att göra mer och både Jan och Leif var noga med att de inte var några hjältar, de är inte de som ska hyllas. Det är alla föreningar som väljer Stiftelsen Dunross – väljer motkrav och arbete – som är de riktiga hjältarna. De har fattat grejen. Vad allt handlar om. Bortom matchresultat, målstatistik och serievinster. Att allt handlar om att göra något gott med de tillgångar man kan styra över. Om att använda idrottens fantastiska kraft för att skapa platser för varenda en som vill vara med. Föreningarna som gör att våra nästa generationer kommer att växa upp mer förenande, accepterande och respekterande än vad generationerna innan dem varit.
Stort tack för att ni läser.
/Kajsa Kalméus
@kajsakex
