Följ oss

Intervjuer

Video: Sköna intervjuer med Hisingsbacka FC P-96

Publicerad

den

Hittade några gamla sköna klipp, du minns väl dom här?

Intervju med Martin Zanjachi

Intervju med Leif Sjöqvist

Intervju med Fredrik Zanjanchi & Tom Bergqvist

Intervju med Mark Fezarit och Steven Tran

//Rudy Alvarado

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Intervjuer

SUPERSÖNDAG: Företaget Newbody vill att alla ska känna sig som vinnare

Publicerad

den

Du har sett katalogerna, du känner till produkterna. Kanske har du till och med ett par strumpor på dig just nu? Företaget Newbody når hundratusentals kunder varje år, och bidrar till lagkassor runtom i hela Sverige. I veckans Supersöndag berättar grundaren Dahn Renholm om hur allt startade, viljan att hjälpa barn och ungdomar inom idrotten och idén om att alla ska känna sig som vinnare.

Det hela började 1987. Dahn Renholm var 33 år gammal och arbetade som kulturassistent inom sportsektionen på Frölunda Kulturhus. Han fick en idé om att ta fram ett träningsställ som passade för utomhusträning under de kallaste månaderna.
– Du vet hur det är, man tränar ute, ramlar och blir blöt och så fryser man. Många av mina kompisar fick bekymmer med prostatan av kylan. Så jag tog fram ett ställ i materialet Tactel, en typ av mikrofiber. Det var ett väldigt starkt material som var både vindtätt och andades. Det var helt perfekt, säger Dan när vi ses i Newbodys lokaler i Högsbo.

Träningsstället var av hög kvalitet och sålde bra, men lite för dyrt för tillräckligt många fotbollsklubbar skulle kunna investera i dem.
– Då tänkte jag att om jag kunde ta fram någonting som de kunde sälja så att klubbarna fick in pengar så skulle de kunna finansiera träningsställen. 

Men det var ju inga utbildade säljare han vände sig till, så han insåg att han behövde ta fram en produkt som sålde sig själv, produkter med bra kvalitet och bra pris.
– Jag behövde ta fram en produkt som alla behöver, så att varje person som klubbens säljare möter ska vara en potentiell kund. Och då tänkte jag på strumpor.

Han tog fram ett 12-pack tennissockor i skaplig kvalitet som klubbarna kunde sälja för 100 kronor styck, varav 27 procent stannade hos klubben. De blev oerhört populära och till slut kunde klubbarna finansiera de fina träningsställen.

– Men det tog inte så lång tid innan jag märkte att de började finansiera andra saker såsom träningsläger, inköp av bollar och så. Och då kom jag in på den affärsidén vi har idag, berättar Dahn.

Dahn Renholm började som ensam säljare 1987. Nu är Newbody ett av de stora företagen som hjälper idrotts- och skolungdomar att uppfylla sina drömmar. (Foto: Kajsa Kalméus)

Idag innehåller sortimentet 30 olika produkter och Newbody har nått ut till över säljande 30 000 grupper. De är 45 anställda i den stora byggnaden i Göteborg, däribland Dahns son Freddie som är marknadschef och dottern Emelie som är VD. I lokalerna ligger även den största delen av lagret. Totalt har Newbodys verksamhet bidragit till att över en miljard har kunnat ges tillbaka till föreningslivet i Sverige.

Idén går ut på att enskilda lag eller skolklasser kan sälja produkterna till spelarnas och elevernas familjer, vänner och bekanta.
– De yngsta är 7-8 år. Men då säljer ju inte de någonting, utan nästan oavsett vilken ålder det är så är det föräldrarna som tar störst del av försäljningen. De tar med till arbetsplatserna och det är där försäljningen kommer. Barnen kanske ringer farmor eller kusiner eller knackar på hos grannen. Det är ju inte meningen att de ska slita ihjäl sig, men de känner ju att de får hjälpa till lite, förklarar Dahn.
– Det är ju en del i en uppfostran, att få hjälpa till och inte bara få allt serverat. Det kan ju skapas entreprenörer ifrån det. Man lär sig presentera och sälja, redovisa och jobba ihop med andra.

”Alla som jobbar med oss ska känna sig som vinnare”

Det som utmärker Newbody enligt Dahn är deras ”vinna/vinna”-mentalitet. Alla parter som är inblandade i deras verksamhet ska känna sig som vinnare på något sätt, i allt som sker. De tror på långsiktighet och ärlighet, både i relationen med leverantörer och kunder.
– I våra riktlinjer står att om vi tjänar mer än vad vi tänkt så ska de pengarna gå tillbaka till någon intressent. Det kan vara kunder och slutkunder, medarbetare eller samhället. Vi har haft idéer om att bygga en fotbollsplan i Bergsjön eller Rosengård. Att ge tillbaka på något sätt. Men hittills har vi satsat mest på slutkund. Det är ju den som avgör hela vår framtid. Ju nöjdare de blir desto nöjdare kommer vi andra att bli.
– Förutom en t-shirt har vi till exempel inte höjt priset på våra produkter sedan 2001. Det enda vi gjort är att vi ökat kvalitet eller kvantitet i paketen. Det är också ganska unikt. 

Hundratals hyllmeter i det stora lagret i Mölndal. (Foto: Kajsa Kalméus)

Ända sedan starten har Dahn varit övertygad om att ett företags värderingar också är avgörande för hur bra verksamheten går. Det är någonting som genomsyrat allt ifrån avtal med produktionsfirmor i Kina till anställning av personal.
– Alla som jobbar här gillar att göra bra affärer, men de gillar minst lika mycket att vi gör en god sak. Det ska bli bra för alla. Om man i styrelsen har en idé som någon kommer tjäna på så får det inte vara på bekostnad av någon annan av våra intressenter. Vi vill att alla som jobbar med oss ska känna sig som vinnare. 

Han utvecklar:
– När det går bra för oss ökar vi inte på våra marginaler, utan vi vill ha en nöjd slutkund som allt bygger på. De som köper våra produkter av föreningar och skolor. Är slutkunden nöjd kommer våra klubbar ha lätt att sälja, då kommer vi ha lätt att sälja till klubbarna, leverantörerna får större ordrar och vi får medel till att vara en trygg arbetsplats som kan satsa på utbildning och bra arbetsmiljö. Det är grundtanken. Vinna/vinna. 

Barnen blir vinnare i slutändan

På Newbodys hemsida beskriver de att affärerna de gör ska byggas på ärlighet, medmänsklighet, ödmjukhet och stort fokus på miljö och etik. Dahn är medveten om att han startade ett vinstdrivande företag, men han håller fötterna på jorden och lägger stor vikt vid att han inte blivit girig. I medmänsklig anda har Newbody inlett samarbeten med gatumagasinet Faktum och Plan International. De är dessutom noga med att använda metoder och material som är skonsamma mot miljön.

Tycker du det är många företag som inte lägger fokus på medmänsklighet?
– Ja, det tycker jag. Men de som inte gör det, jag tror att de tänker likadant om kunder. Så jag tror inte att de blir så lyckosamma. Sedan finns det ju undantag, men om man inte tänker på medmänsklighet och måste skaffa nya kunder hela tiden så blir det ju väldigt dyrt. 

Har du någon solskenshistoria du kan berätta om?
– Ja, det finns många. Men det var en ridklubb i Dalarna som ville köpa in en Shetlandsponny och skulle sälja våra underkläder för att få in pengar till det. De trodde väl att de skulle få in några tusenlappar, men de sålde så himla bra att de fick in 35 000 kronor och de kunde köpa hästen direkt. Och så döpte de den till Newbody.

– Och klubben Öijersjö var på väg utför. De behövde ha in 30 000 kronor blixtsnabbt, så de ringde hit och så började de sälja kryddor. De fick in 38 000 kronor och räddade klubben. Såna grejer har det varit mycket.

Är det såna historier som får dig att känna att du valt rätt väg med Newbody?
– Ja, absolut. Det tror jag många här är väldigt stolta över. Att vi har den här goda gärningen med. Vi har bra produkter, men det finns en uppsida till. Slutkunderna är nöjda och får fina produkter, men grädden på moset är att de också stödjer en god sak. Lite samma är det för oss. Vi har bra ekonomi och tjänar pengar, på grund av det sättet som vi jobbar. Och grädde på moset är att 200 000 barn varje år, som inte hade haft råd att åka med på ett läger, nu kan göra det.

 Läs också: Ungdomsfotboll + Newbody = Sant! 

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Läs hela inlägget

Flickfotboll

SUPERSÖNDAG: Megatalangen som försvann och återvände som ledare – ”Måste förstå att vi inte är maskiner”

Publicerad

den

Vi läser ofta om supertalangerna som gör a-lagsdebut i en tidig ålder, tar sitt lag till seriesegrar och cupvinster, hamnar i zonlag, distriktslag och landslag, för att sedan när de blir äldre slå sig in på de stora scenerna i allsvenskorna eller till och med i Europa.
Paulina Longum, 19, var en av dessa supertalanger. Hon spåddes en lysande framtid som fotbollsspelare och nådde ända till landslaget.
Men när hon var som mest omtalad valde hon att lägga ner fotbollen.
Här är Paulinas öppenhjärtliga och ärliga historia om vad som egentligen hände.

Vi träffas hemma hos Paulina och hennes familj i Sisjön, Askim, söder om Göteborgs centrum. Ganska tidigt i samtalet yttrar hon orden ”ska jag vara ärlig så klarade jag inte pressen”. Trots det tunga konstaterandet känns hon harmonisk och trygg, jag förstår att hon bearbetat och reflekterat det som hände och äntligen landat på något sätt. 

Men vi tar det från början.

Paulina Longum är uppvuxen i KärraHisingen där hon började spela fotboll vid sex års ålder. Hon spelade i samma lag, med i princip samma tjejer, ända fram tills hon fyllde 15. Kärras juniorlag på damsidan var topp tre i Sverige, både inomhus och utomhus. Hon säger att hon tror att det hade att göra med att de flesta var kompisar sedan barnsben.
– Vi hade en väldigt skön känsla i laget, och det gjorde att vi kunde leverera en bra fotboll. Jag tror mycket på att om man känner sig trygg i gruppen kommer man känna sig trygg i sig själv, och då känner man sig trygg på planen, berättar Paulina som debuterade i Kärras a-lag som 14-åring.

Innan damlagsdebuten, tidigare samma år, hade Paulina blivit uttagen till både zonlag, distriktslag och Götalandslägret. Där gick det så bra att hon tog sig till det dåvarande Elitlägret och därifrån blev hon vidarekallad till landslagssamling på Bosön. Hon nådde hela vägen till landslagstruppen.
– När jag kom hem från Bosön skulle jag spela överallt. Med Kärras juniorer, med kullen under dem och med damlaget. Jag har alltid älskat fotboll, men jag har väldigt mycket annat i mitt liv som jag också tycker om. Skolan till exempel. Och allt det där gjorde att fotbollen kändes som ett stort tvång. 

Hon blev dessutom framröstad till årets spelare, vilket resulterade i mycket snack i olika kretsar runtomkring.
– Folk bestämde var jag skulle spela, ”hon ska spela här, hon ska spela där, hon ska göra det, hon ska göra så”. Men det var ingen som frågade mig vad jag ville göra. 


Paulina i moderklubben Kärra KIF.

”Jag gick av i halvlek och grät”

Paulina beskriver hur glöden för fotboll sakta men säkert dränerades ur den kropp som tidigare brunnit med full kraft. Så fort hon kom hem om kvällarna började hon gråta och bröstet bultade av ångest.
– Jag var inte Paulina längre, utan jag var bara en spelare. En produkt. Och då togs glädjen ifrån mig, säger hon med uppriktighet i rösten.

Det blev två landskamper med F15-landslaget och direkt därefter kastades Paulina in i hetluften när Kärra skulle spela ett SM-steg på hemmaplan. Men stämningen var annorlunda runt planen, det hade börjat snackas om att den talangfulle spelaren nu skulle visa vad hon gick för.
– Jag var bara 15 år. Jag klev upp på planen och gjorde min sämsta match någonsin. Jag gick av i halvlek och grät.
– Ska jag vara ärlig klarade jag inte pressen. Jag gjorde inte det. Jag var bara ett barn.

Laget klarade sig vidare från den tuffa matchen och skulle spela vidare nere i Malmö. Men några dagar innan resan skadade Paulina ett ledband i foten på idrotten i skolan och blev hoppandes på kryckor. Hon kunde inte vara med och spela.
– Vi förlorade med 8-0. Och jag satt på läktaren. Det var skitjobbigt. Jag vet att det inte var mitt fel, men jag var ung. Jag tänkte att jag inte skulle varit med på idrottslektionen, att jag hade förstört, att alla var besvikna på mig.
– Jag kom hem och var jätteledsen. Och fotboll förknippades bara med ångest. Då kände jag att nej, nu lägger jag av. 

Besviken på moderklubbens prioriteringar

I samband med detta lades damsidan i Kärra ner. Paulina och hennes kaptenskollega var oerhört besvikna på föreningen och tog sina åsikter till styrelsen.
– De satsade inte på oss, de ville bara satsa på killarna. Men de var ett medelmåttigt lag i Göteborg, vi var topp tre i Sverige. Ett år tidigare hade vi till och med mött killarna och vunnit. Och vi sade till styrelsen att det de höll på med gjorde att vi tappade motivationen. ”Vi lägger sex kvällar i veckan på den här planen, vi har satt Kärra KIF på kartan. Och det är så här ni bemöter oss?”
– Vi hade en kull med tjejer där elva tycken hade tagit sig till distriktslaget, och tre tagit sig till landslaget. De borde ha höjt oss till skyarna. Men de vände oss ryggen totalt.

Vad sade styrelsen när ni pratade med dem?
– De sade bara att om det är min motivation som är problemet så är det ingenting med Kärra KIF att göra. 

Idag spelar en av landslagsspelarna – Caroline Stenman – i Qviding, och en annan – Maja Göthberg – i Kopparberg/Göteborg. En annan spelare, Pernilla Sernevald, spelar i Jitex. Men Paulina slutade. Och av de resterande distriktslagsspelarna är det ingen som spelar fotboll idag.
– Totalt är det kanske fyra-fem av vårt juniorlag som spelar idag, resten har lagt av. Och vi var 20 stycken, säger Paulina med sorgsen blick.

Den snabba utvecklingen från juniorspel till distriktslag, a-lag och landslag satte en enorm press på Paulina och lyckan över att hålla på med fotboll var som bortblåst. Men hon gjorde ändå ett försök att fortsätta i ett annat lag när Kärra lade ner sin damsektion.
– Jag gick till Torslanda IK och testade där, men jag kände bara att allt var förstört. Jag kände ingen glädje för fem öre.

Paulina på landslagssamling med F15-landslaget 2013.

Paulina tog det tuffa beslutet att sluta med fotboll och kände direkt hur en sten lyftes från hennes axlar. Hon kunde andas ut och öppna ögonen för allt annat som fanns framför henne. När hon ser tillbaka på den där tiden idag känner hon att allt hände för fort. Utmaningarna och de fina erbjudandena avlöste varandra och med ett ungt och ivrigt hjärta tackade Paulina ja till allt som presenterades för henne. Även om magkänslan ibland skrek något annat.
– Hade hela processen varit mer långdragen, om den skett över tre år, då hade jag nog kunnat hantera den på ett bättre sätt. Men nu hände allt på mindre än ett år. Och rent fotbollsmässigt kanske jag var redo, men jag var nog inte där som människa.

”Det är okej att gå ut på planen och hata det ibland”

Tre år senare sitter Paulina i familjens radhus i Sisjön, dit de flyttade på sommaren 2014, och berättar om hur fotbollspassionen nu kommit tillbaka till hennes liv. Men i en annan skepnad.
– Nästan direkt efter att vi flyttat hit blev jag tränare i Askims IK:s F02/03. Min lillasyster Tilde spelade i det laget och jag hade kollat på många matcher med dem. Jag såg så mycket potential och då växte ett hopp inom mig. Jag ville göra det rätt, det som jag tyckte att de som hanterat mig hade gjort fel. Glöden kom tillbaka igen.

Paulina berättar att hon gick in i en helt annan roll och med helt andra glasögon än när hon själv var spelare.
– Jag lärde mig jättemycket, både om mig själv, om fotboll och hur man ska hantera andra. Jag provspelade för Askims juniorer och sedan dess har jag spelat med dem och sedan gått upp till damlaget. Men jag har varit väldigt tydlig med att jag bara spelar för att jag tycker det är roligt och vill hålla igång.

Hela Paulinas kroppshållning skiftar när hon börjar prata om flicklaget hon är tränare för. Hon sitter inte längre bakåtlutad i fåtöljen utan lutar sig fram och gestikulerar engagerande.
– Vi har startat ett arbete nu där vi inte bara vill utbilda spelare utan vi vill utbilda människor. Vi vill förbereda dem fotbollsmässigt men vi vill också göra dem till starka individer så att de klarar av att ta steg till zonlag och distriktslag, förklarar hon.
– De tjejerna som jag fokuserar på nu är i en ålder där det händer väldigt mycket. Vi har flera stycken som ska välja gymnasium, vi har andra som precis fått mens, det är mycket i skolan. Det är inte bara fotboll som är på tapeten i deras liv. Det är nu deras resa att bli formade för framtiden börjar. Och är man tränare tror jag att man måste bemöta både tjejer och killar som människor och inte bara som fotbollsspelare. För funkar det inte hemma eller i det sociala så funkar det inte på plan heller. Jag tror man måste förstå det.

Pratar du mycket med tjejerna om vad som hände dig?
– Både ja och nej. Jag har vissa spelare som dubbelidrottar, och många gånger har de kommit till mig och brutit ihop och sagt att ”jag orkar inte mer, min kropp orkar inte mer”. Och då har jag tagit upp det. Då försöker jag säga att fotboll är inte allt. Det är okej att hoppa en träning ibland och bara ligga hemma och slappa eller göra något annat. I hela min fotbollsundervisning brukar jag alltid säga att det är okej att inte alltid älska fotboll. Det är okej att misslyckas. Det är okej att vara ledsen. Det är okej att gå ut på planen och hata det ibland.

Paulina (överst längst till vänster) och Askims F02/03. (Foto: Privat)

Paulina tror att om hon hade haft kvinnliga ledare under sin framgångsrika tid som ungdomsspelare i Kärra hade det kanske sett annorlunda ut för henne idag. Hon vill lyfta fram en tränare hon hade under tiden som barn, Eva Blom Karlberg. Hon tror att det är lättare för unga tjejer att skapa en bra relation med någon av samma kön, som vet vilka mentala och fysiologiska processer man går igenom som ung kvinna. Och om tränaren är ung är det ännu bättre.
– Man lär sig hur tjejerna är som personer. Jag ser direkt om någon kommer och har en skitdag. Jag kan gå fram och fråga ”hur är det, är det inte bra idag?”. Och då räcker det att hon säger ”nej”. Vill hon öppna sig står jag där med öppna armar, men vill hon inte det så respekterar jag det och då respekterar jag även att hon kanske gör en dålig träning. Man måste förstå att vi inte är 
maskiner, säger 19-åringen.

Ledarna du hade i Kärra när det gick sådär fort, har du pratat något med dem efter det?
– Jag har en bra relation med dem idag, och jag vill lyfta att de varit fantastiska ledare. De har gjort mig till den fotbollsspelare jag blev och lade väldigt mycket tid och energi på att utveckla mig. Och jag klandrar inte dem över huvudtaget. Jag vill se det som att alla människor inte kan läsa alla människor. Och jag vet att jag kunde stått på mig mer. Jag sade ju ja till allting, jag kan ju inte förvänta mig att de skulle se vad jag egentligen ville. Hade det varit idag hade jag stått på mig på ett annat sätt.
– Men idag har jag egentligen bara dem att tacka för saker. Fast jag tror att om jag haft en eller flera kvinnliga tränare som Eva i tränarstaben så hade jag blivit sedd på ett annat sätt.

Hur mår du idag?
– Just nu älskar jag mitt liv. Jag mår jättebra både fotbollsmässigt och på andra plan. Jag har precis tagit studenten och har hela livet framför mig. Och jag älskar min tränarroll.

Vad har du lärt dig från tiden när det var som tuffast?
– Att det är okej att säga nej. Även om många runt omkring dig säger att du ska gå en väg ska du följa den väg som hjärtat säger. För den enda som kan förlora på att gå de andras väg är du själv.

(Foto: Privat)

Vad tycker du är en bra ledare?
– Man ska ha en bra fotbollskunskap, såklart. Men jag tror att en bra ledare kan se varje individ för vem den är, och förstå att alla individer är olika och behöver bemötas på olika sätt för att må bra och kunna lyckas. Känner en spelare trygghet och förtroende till sin ledare kommer han eller hon att göra det till sig själv, sina lagkamrater och sedan lyckas på planen.

Vad har du för råd till en tränare som har en väldigt duktig spelare som folk rycker i och som blir erbjuden platser i zonlag och distriktslag?
– Att prata med den här spelaren som person och inte fotbollsspelare. Försök att fånga upp vad den här personen vill. Inte bara fotbollsmässigt, försök leta efter andra saker också. Och framför allt lyssna, ta in och värdera det som sägs.

Ser tillbaka med stolthet

Paulina har tränat F02/03 i ett år nu, och inte en enda dag har hon känt att det varit tråkigt.
– Jag har hittat min plats nu. Jag älskar fotboll och det är på det här sättet jag älskar fotboll, säger hon och berättar om sin filosofi för tjejsatsningen i Askims IK.
– Vill man som tjej spela i Askim då kan man vänta sig att vi satsar på er nu. Vi kommer lägga fokus på att ge er en bra fotbollsutbildning och jobbar mycket med att få gruppen att fungera. Här är en förening som lyfter fram tjejerna. Vi har en stor träningsgrupp, bra plantider. Det kommer att skicka signaler till andra föreningar också. Det är dags att det satsas på tjejerna nu.

Hon fortsätter med glödande varm röst:
–  Kan vi vara med och utbilda dem till starka tjejer och kvinnor så kommer de kunna använda det i andra sammanhang också. Jag tror att det är jätteviktigt att vi bygger upp det självförtroendet. Om någon har bra självförtroende på plan och så tar vi in det i ett skolsammanhang kanske man vågar stå och prata framför klassen. Eller ta för sig på arbetsplatsen. Jag tror att det är nyckeln till allt.

Nu har du fått distans till hela historien med succékarriär, tappad glöd, uppbrottet med fotbollen. Hur känner du när du tänker tillbaka?
– När jag ser tillbaka på det idag ser jag inte på det året som något jobbigt eller något hemskt utan någonting jag är stolt över. Det är inte alla som har spelat i landslaget. Det kommer jag bära med mig hela livet och är jätteglad att jag gjorde. Det var någonting som stärkte mig.
– Jag tror att jag kan göra ledarrollen bättre nu när jag har det där i bagaget.

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Har alltid velat bli lärare, ända sedan jag var liten. Men i sommar vände det och nu har jag sökt socionomprogrammet så nu väntar jag på svar på om jag kommer in till våren.
– Jag har alltid varit säker på att jag vill jobba med människor, och gärna med ungdomar i trubbel. Det är ett jobb jag aldrig kommer tröttna på.

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Läs hela inlägget

Flickfotboll

SUPERSÖNDAG: Futebol dá força – Stärker självkänslan hos tjejer med hjälp av fotboll

Publicerad

den

På bara fem år har över 600 fotbollsledare utbildats i fyra länder under organisationen Futebol dá forças flagga. De är i alla möjliga åldrar, av olika kön, från olika ursprung och med olika bakgrunder. Men en sak har de gemensamt. De vill hjälpa tjejer att växa. Futebol dá força vill att alla tjejer och kvinnor ska känna sig starkare och få en trygg och utvecklande plats i samhället.
– Vårt högsta syfte är att vi inte ska behöva finnas, säger Frida Persson till
ungdomsfotboll.se.

Precis som i förra Supersöndag inleds denna intervju med en grå himmel och blåsigt regn. Men nu befinner vi oss inte i Stockholm utan i Borås. Väderleken kom alltså inte som en lika stor chock denna gång, men något vidare regnskydd hade ungdomsfotboll.se inte tänkt på.
– Oj, hade du inget paraply? Frågar Frida Persson vid dörren när hon släpper in mig i byggnaden.

Frida jobbar som nationell verksamhetsledare på Futebol dá força och sitter på ett modernt inrett kontorshotell i Borås. Hennes kollegor finns utspridda över världen. Utbildnings- och ledarskapsorganisationen för tjejer finns för tillfället i fyra länder och tiotals andra har anmält sig för att få dit organisationen. Men vi tar det från början.

Det hela startade med den unga Cecilia Safaee (då Andrén Nyström) som tackade ja till att bli ledare för ett tjejlag i Stockholm när hon var 14 år gammal.
– Cecilia har alltid, precis som jag, spelat fotboll. Hon har sett sporten som sitt första hem, fotbollen har betytt jättemycket, berättar Frida om FDF-grundaren.

Cecilia valde direkt att inte bara fokusera på vem som var forward eller vem som var målvakt, utan såg sina spelare som personer och försökte stärka deras självkänsla och självförtroende. Hon pratade mycket om hur de hade det hemma, i skolan och i övrigt utanför fotbollen.
– Hon märkte hur mycket tjejerna växte, hur mycket bättre på fotboll de blev och hur mycket de stod upp för sig själva och varandra, säger Frida.

Från funktion till person

När Cecilia hunnit bli nitton ville hon testa sin typ av ledarskap i ett land där hon tänkte att förutsättningarna för tjejer var mycket sämre. År 2011 begav hon sig till Moçambique. Väl där fick hon kontakt med en mocambikansk landslagsstjärna vid namn Sara ”Sarita” Jacob Simone och bjöds in på en träning med ett flicklag.
– Cecilia kunde inte portugisiska så bra. Hon trodde att hon bara skulle titta på den där träningen, men hon hade visst sagt ja till att träna de här tjejerna. Så då var det bara att köra, ler Frida och fortsätter:
–. Och samma sak hände där, väldigt fort. Tjejerna gick från att bli en funktion till att bli personer. De insåg att de kunde ha drömmar och mål.

Den nya, svenska tränaren väckte en nyfikenhet och ett stort intresse från andra ledare. Det verkade finnas en lust och ett engagemang att anamma Cecilias syn på ledarskap. Ganska fort insåg Cecilia att det inte var långsiktigt hållbart att hon stod där och tränade 30 tjejer, utan hon började lära ut det förhållningssätt hon jobbade efter. Det blev startskottet för organisationen. I februari 2012 gick de första 26 ledarna Futebol dá forças utbildning i Moçambiques huvudstad Maputo. Fem år senare finns organisationen i fyra länder – Moçambique, Zambia, Sverige och Finland – och ytterligare 26 länder har skickat förfrågningar om att få starta upp en FDF-verksamhet hos sig.
– Vi har utbildat över 600 ledare som nu tränar runt tiotusen tjejer i fotboll varje vecka. Och nu i november lanserar vi något vi kallar FDF Movement, som är en ledarskapsutbildning online. Oavsett var du befinner dig i världen ska du kunna gå en utbildning och, om du vill, bli FDF-ambassadör för ditt land, förklarar Frida.

Tjejerna Edessa och Melidia på FDF:s Summer Camp i Södertälje i somras. (Foto: Albera Jene)

Vad är det då som är så speciellt med Futebol dá forças utbildningar? Vi låter Frida berätta hur organisationen jobbar med att utbilda fler kvinnliga ledare och kompetensutveckla och stötta de kvinnliga ledare som redan finns i föreningslivet.
– Utbildningen är i tre steg, och totalt sex dagar. De första två dagarna ägnas åt värdebaserat ledarskap. Mycket är kopplat till självförtroende och självkänsla. Vad är det egentligen och hur kan vi stärka det hos unga tjejer?
– Sedan pratar vi mycket om värderingar och hur de påverkar dem vi leder. Många tänker att värdebaserat ledarskap är någonting bra, per automatik. Men det beror ju helt på vilka värderingar du har. SD, Vänsterpartiet, Moderaterna – de har alla värdebaserat ledarskap. Men det ser väldigt olika ut. Så ledarna utbildas i att aktivt välja vilka värderingar de sprider vidare.

Steg två i Futebol dá forças ledarskapsutbildning är basutbildningen från fotbollsförbundet i det land man utbildar sig i. I och med detta blir man certifierad från förbundet.
– Steg tre är kopplat till sexualitet, respekt och självkänsla. Tjejers självbild är så förknippad med hur vi ser på våra egna kroppar, det är väldigt mycket tabu, skuld, skam och okunskap kring det. Så här ger vi ledarna verktyg för att prata om allt ifrån mens till våld i hemmet, ätstörningar eller hur viktigt det är att skydda sig vid sex.

All utbildning är förankrad i forskning och Frida berättar att de ser tydliga kopplingar mellan hur många kvinnliga ledare som finns och hur många spelande tjejer och kvinnor som finns i föreningarna. När utbildningen är avklarad blir du som ledare ihopparad med en förening i ditt närområde, om du inte redan är aktiv inom en förening. Och Svenska fotbollförbundet är positiva till det FDF bidrar med till idrottssamhället.
– Förbundet följer vårt arbete och de stöttar oss. Vi för en dialog kring hur vi skulle kunna samverka ännu mer, säger Frida.

”Inte lösningar som saknas, utan viljan att göra någonting”

28-åriga Frida är född och uppvuxen i Borås och kom in i organisationen genom just en ledarskapsutbildning 2013. Hon fastnade för det som Futebol dá força står för och började arbeta ideellt med verksamheten vid sidan av studierna i Göteborg. Från och med juni 2016 är hon heltidsanställd i FDF.
– Fotboll är det bästa jag vet. Och det känns väldigt lyxigt och häftigt att få jobba med fotboll varje dag, i direktkontakt med ledare. Jag brinner verkligen för att alla, både tjejer och killar ska få spela fotboll. Jag vet hur mycket mitt lag och mina ledare har betytt för mig och den personen jag är i dag och jag vill att fler ska få den känslan och möjligheten.

Hon ser stora utmaningar i hur tjejer och kvinnor värderas annorlunda i föreningslivet runtom i Sverige. Frida berättar om hur Cecilia åkt runt i Sverige om mötts av föreningar som hade många projekt igång som hade att alla var välkoma. Men när hon besökte klubbarna rent fysiskt var det bara killar där.
– Hon åkte till en förening som hade öppna träningar för tjejer. Det var fyra tjejer i 15-16-årsåldern där. Så Cecilia frågade dem vad de skulle göra för att få dit 40 tjejer istället. Svaren hon fick var att  de skulle byta dag (de tränade på fredagar), de skulle byta tid (det var en så sen tid att många tjejer inte fick vara ute för sina föräldrar), de skulle byta plats (träningarna var på en ganska otrygg plats dit man inte ville gå), de skulle ta bort åldersgränsen som var satt och de skulle vilja ha en kvinnlig ledare. Alltså fem full genomförbara saker. Så Cecilia ringde upp den verksamhetsansvarige och han sade att de skulle ta tag i det.

Cecilia åkte en vända till Moçambique och när hon kom tillbaka till Sverige ringde hon upp en av tjejerna på den öppna träningen.
– Först och främst var hon helt överväldigad att Cecilia kom ihåg henne, det hade aldrig hänt förut att någon vuxen hade återkopplat. För det andra så hade det inte skett någon förändring med de öppna träningarna. Det enda som hade hänt var att de fyra tjejerna hade slutat, berättar Frida.
– Då insåg Cecilia att det är inte lösningar som saknas, utan en genuin vilja att göra någonting.

Frida Persson i Boråsrusket. (Foto: Kajsa Kalméus)

Tillbaka till det här med självkänsla och självförtroende. De där komplexa fenomenen är något som Frida brinner för lite extra.
– Självförtroende handlar ju om vad du gör och självkänsla om vad du är. Men vi får ofta bara höra feedback på allting vi gör. Och om vi blandar ihop dem och ett barn kommer hem från skolan med ett prov som gått bra så säger vi ”vad du är duktig!”, alltså en kommentar som är kopplad till självkänsla egentligen. Och när barnet då kommer hem med ett prov som gått sämre känner det ju sig dåligt som person. Jag tror att det är därför psykisk ohälsa är så stor i Sverige. Vår självkänsla är så resultatbaserad.

Hon berättar:

– På samma sätt som vi lär ut hur vi kan stärka det hos våra spelande tjejer, så vill vi också att ledarna ska lära sig att stärka det hos sig själva. Jag upplever att ledarna blir väldigt stärkta av att gå utbildningen och utvecklingsmässigt blir de mer öppna och trygga i sin ledarroll. De lyfter ämnen och frågor både med spelare, kollegor och föräldrar som de inte har lyft tidigare. De kanske inte har tänkte på att de ska lyfta dem, eller de kanske tidigare känts skitjobbiga att lyfta. Men hos oss får de verktygen för det.

Har du några solskensexempel på från Futebol dá força?
– Det finns så många! Men ett exempel är Mary och Paula, två ledare i IFK Trollhättan. När de gick utbildningen så hade deras förening inga tjejer som spelade fotboll. Och de blev så stärkta av att gå utbildningen att de satte igång tre tjej- och damlag under utbildningens gång. Och nu har föreningen 80 tjejer och kvinnor som spelar fotboll. På tre år.

Bättre kontakt med känslorna genom att ”checka in”

Ett moment som Frida och FDF uppmuntrar ledarna att genomföra vid varje träning är något de kallar för ”checka in och checka ut”.
– Att checka in innebär att alla i gruppen får svara på en fråga som ledaren ställer, innan träningen börjar. Det finns forskning som visar på att lag, det kan vara ett säljteam som säljer strumpor eller ett OS-lag i friidrott), som checkar in i början av dagen presterar bättre. De får större gemenskap i gruppen och det leder till att de säljer mer strumpor eller får bättre resultat på OS.

Hur funkar det då?
– Du som ledare ställer en fråga kopplat till en värdering eller något som är viktigt för dig. Till exempel ”vad har du för känsla just nu”, ”vad är en värdering som är viktig för dig”, ”vad vill du fokusera på i fotbollen idag” eller ”vad är viktigt när man spelar i ett lag. Man samlar laget i en grupp och så att alla får chans att säga någonting. Sedan gör vi samma sak efter träningen, vi checkar ut.
– Det är viktigt att vi pratar om känslor. Oftast säger vi ”hur är läget” och svarar ”det är bra”. Men bra är ingen känsla. Vad är det som känns bra? Eller hur känns känslan i kroppen? Det är när vi inte pratar om känslor som personer istället tar ut det genom att till exempel slå någon. Jag tror att det finns ett behov att prata om känslor med killar också, de skulle må bättre av det.

Från vänster – Frida Persson, Ilham Ahmed, Fardowsa Mohamoud, Isabel Expósito och Camilla Ackerfors. (Foto: Tore Lund)

Idag är det 800 tjejer och kvinnor i åldrarna 4-58 som deltagit i Futebol dá forças öppna träningar runtom i landet. 200 står på väntelista för att gå ledarutbildningen. Förebilderna blir fler och fler för de unga fotbollstjejerna, och de som knutit an till FDF börjar ofta drömma, sätter ett högre värde på sig själva, utvecklar sin egen röst och vågar stå upp för sig själva och varandra. Det är någonting speciellt hos den boostande organisationen, det bubblar av engagemang och drivkraft hos tjejerna och kvinnorna i den.

– Vi tror att ju fler kvinnliga ledare det finns, desto fler tjejer kommer vilja spela, säger Frida och berättar om en studie som Svenska fotbollsförbundet gjorde för något år sedan.
– Man gjorde en undersökning i fyra kategorier, för att se vilka det var som blev ledare i föreningslivet idag. Kategorierna var etniskt svenska killar, killar med utländsk bagrund, etniskt svenska tjejer och tjejer med utländsk bakgrund. De som blev ledare i högst utsträckning var etnisk svenska killar. Och de som ville bli ledare i högst utsträckning var tjejer med utländsk bakgrund. Och det som skilde när man kollade på grupperna var att killarna hade fått frågan. Det är det väldigt många som vill. Men det krävs att någon ställer frågan. Det kan vi göra.

Vad har Futebol da forca för mål och visioner?
– Vi vill att alla människor ska nå sin fulla potential. Man ska ha kunskap om sina rättigheter och möjligheter och de ska respekteras. Det är en sak att känna till en rättighet, men om den inte respekteras av samhället eller någon runt dig så spelar det ju ingen roll.

– Det arbete vi gör kring inkludering och jämställdhet ska göras av de befintliga idrottsstrukturerna i alla länder. Vår högsta vision är att inte behöva finnas.

Följ bloggen på sociala medier:

Facebook: Facebook.com/ungdomsfotboll.se
Instagram: Instagram.com/ungdomsfotboll.se
Twitter: Twitter.com/RudyAlvarado
Youtube: Youtube.com/c/UngdomsfotbollSE
Följ även bevakningen via hashtagen: #ungdomsfotboll


Läs hela inlägget
Annons

Facebook

Instagram

Populärt

kia newbody Forenadebil agoodchoice rudyalvarado

Copyright © 2017 Alvarado Sport & Media